2020-09-15
Paniksyndrom efter olycka
För några år sedan var jag med om en olycka där jag blev svårt skadad. Innan olyckan var jag social och glad och hade i princip inte några problem att klara av saker, jag hade inte mycket problem med ångest och var ingen orolig människa i mig själv. Kunde plugga, jobba, resa själv och umgås med kompisar utan att känna oro. Jag kunde leva ett normalt liv för mig. Hade alltid planer och mycket jag ville göra. Nu är det tvärtom.
Efter olyckan har jag blivit väldigt orolig och spänd i kroppen, detta släpper aldrig riktigt, kanske i några timmar ibland, med sedan kommer spänningarna och oron tillbaka. Det känns som jag är på min vakt hela tiden, jag känner alla symtom i min kropp jättetydligt.Jag är även ljudkänslig och blir lätt irriterad på ljud, detta fanns inte innan olyckan. Cirka ett år efter olyckan fick jag min första panikattack, den bara kom och jag svimmade av. Efter detta har jag fått ett antal likadana attacker med tillhörande svimning samt att jag blir darrig efteråt. Jag slutade inte göra saker på grund av panikattackerna, för jag visste att det inte gör saken bättre. Men när attackerna blev tätare så har jag blivit rädd och det begränsar mig.
Jag är inte rädd för att göra bort mig men jag är rädd att jag ska svimma av och skada mig. Jag är medicinskt utredd för hjärta och har gjort MR, samt tagit prover. Jag kan inte förutse när de händer utan de kommer plötsligt. Detta har gjort att jag helst undviker sociala tillställningar och affärer där jag inte kan komma ut snabbt samt tycker det är obehagligt att åka kommunalt om jag får en attack där. Mitt hjärta bultar jättesnabbt och det känns som jag ska kvävas, och jag har känslan av att jag ska svimma. I och med att jag är rädd för att svimma så undviker jag platser där jag inte kan sätta mig ner, jag vill gärna vara nära hemmet. Jag söker inga jobb på grund av det för oron gör mig så trött. Jag har inga problem med andra människor annars, jag är ganska social, men detta har verkligen blivit ett problem för mig som gör att jag isolerar mig och försvårar livet. Tappat lusten till allt på grund av detta.
Jag har insett att jag kanske har utvecklat paniksyndrom? Vad finns det att göra åt detta? Jag vägrar ta antidepressiv medicin då det har för mycket biverkningar. Jag har använt det tidigare i livet och det är inget som hjälpte mig. Vad händer om man inte går i behandling för detta eller medicinerar blir det kvar för alltid eller kan det försvinna av sig själv? Finns det någonting jag kan göra själv?
Psykolog Therese Anderbro svarar:
Så tråkigt att höra om din olycka och svåra skada men också att efterdyningarna har blivit så negativa och vänt upp och ner på ditt liv. Jag hoppas att mitt svar kan ge dig hopp om att du kan återerövra ditt gamla liv, detta eftersom det finns mycket effektiv behandling för de problem du beskriver.
Precis som du själv är inne på tycker jag att det låter som att du har utvecklat paniksyndrom och troligen också något som kallas agorafobi. De förekommer ofta tillsammans och behandlas med samma principer utifrån Kognitiv beteendeterapi (KBT). Jag tycker därför inte att du ska vänta på att ångesten ska gå över av sig själv. Risken finns att den istället förvärras utan behandling. Jag återkommer till vad behandlingen innebär och hur du kan gå tillväga längre fram i mitt svar men vill börja med att beskriva vad som karaktäriserar just paniksyndrom och agorafobi och även reflektera över vilka överväganden som behöver göras för att utesluta att dina problem beror på något annat.
Paniksyndrom innebär att man har återkommande och oväntade panikattacker med påföljande och ihållande rädsla för att få nya panikattacker, känner oro för konsekvenserna av attackerna och slutligen undviker situationer som är förknippade med attackerna. Agorafobi karaktäriseras av uttalad rädsla för flera situationer som man fruktar och undviker på grund av tankar om att inte kunna ta sig därifrån om en panikattack skulle uppkomma. Slutligen är en panikattack en intensiv och hastigt påkommen attack av flera (minst fyra) kroppsliga symtom (till exempel hjärtklappning, andnöd, tryck över bröstet, yrsel) som upplevs som mycket obehagliga.
Man uppskattar att upp emot 30 procent av befolkningen någon gång i livet drabbas av en panikattack men att en betydligt mindre andel (ca 2-3 procent) utvecklar paniksyndrom. En panikattack är ofarlig men tolkas av de som utvecklar paniksyndrom som tecken på sjukdom exempelvis att man håller på att få en hjärtattack eller håller på att blir galen, vilket oftast leder till en oro för ytterligare attacker och ett undvikande av situationer där man upplevt attackerna. Därmed är en ond cirkel igång där förväntansoron och undvikandet förstärker rädslan för attacker och samtidigt ökar risken att få dem. Kan du känna igen dig i denna onda cirkel? Den här onda cirkeln försöker man bryta i KBT-behandlingen med olika interventioner som jag beskriver längre ner.
Innan behandling är det dock viktigt utesluta att det inte föreligger några medicinska problem bakom attackerna (i ditt fall att du svimmar) såsom hjärtproblem eller epilepsi. Det låter som att du redan genomgått en ganska grundlig somatisk utredning och att den inte kunnat påvisa något sådant. Om det stämmer så innebär det att du kan vara lugn över att dina kroppsliga symtom inte är farliga och att det av den anledningen inte finns några hinder för KBT-behandling.
Att svimma vid panikattacker är mycket ovanligt (endast i ca 1- 2 procent av fallen sker det) eftersom blodtrycket under en attack höjs väsentligt och en svimning orsakas av blodtrycksfall. Många beskriver dock en rädsla för att svimma utifrån att de upplever kroppsliga symtom som yrsel och synpåverkan som kan tolkas som att man är på väg att svimma. Det kan alltså kännas som att man ska svimma under attacken utan att det faktiskt föreligger någon risk. Rädslan för att svimma kan leda till att man vidtar säkerhetsåtgärder som att sätta/lägga sig ner för säkerhets skull och därefter drar en felaktig slutsats om att man lyckats avstyra en svimning. Rädslan stärks därmed ytterligare av detta.
Så hur kan vi förstå att du faktiskt har svimmat, flera gånger till och med? Ja, det är svårt att svara säkert men det skulle kunna beror på att du hyperventilerar. Om så är fallet kan andningsövningar vara hjälpsamt för att motverka hyperventilering och svimning. Detta tänker jag du skulle behöva få hjälp med att utreda av psykolog och läkare.
Eftersom du innan du drabbades av panikattacker var med om en svår olycka kan det även vara viktigt att utesluta att du inte drabbats av post-traumatiskt stressyndrom (PTSD). Att efter en svår olycka känna oro och spändhet i kroppen är vanligt men brukar gå över efter en tid när man hunnit bearbeta och återhämta sig. För en del kvarstår dock symtomen och om man också har andra symtom som mardrömmar om olyckan och/eller återupplevande, så kallade flashbacks kan det tyda på att man drabbats av PTSD och behöver behandling för detta. Du nämner ingenting om dessa symtom och jag utgår därför ifrån att du inte besväras av dem.
Däremot är det troligt att den förhöjda spänningsnivån efter olyckan bidragit till din första panikattack. Det är nämligen mycket vanligt att den första panikattacken kommer efter att man varit utsatt för stress, antingen under lång tid som vid långvarigt hög arbetsbelastning eller efter kortvarig men akut stress så som en olycka. En förhöjd spänningsnivå ökar risken för att kroppens larmsystem (kamp/flykt) går igång fast något yttre hot inte finns. Den första panikattacken kan alltså sägas vara ett falskt larm från kroppen.
Så till dina frågor om vad du kan göra åt detta. Som jag redan skrivit så finns en mycket effektiv behandling som utgår ifrån KBT. Behandlingen syftar till att bryta den onda cirkeln av förväntansoro och undvikande av situationer som framkallar ångest genom att man gradvis, på ett planerat, strukturerat sätt närmar sig det man är rädd för och stannar kvar i situationen för att få en ny erfarenhet av denna. Metoden kallas exponering och är mycket effektiv och brukar leda till att ångesten avtar och att man lär sig att symtomen inte är farliga.
Det går att exponera sig själv men det kan vara väldigt svårt att göra det på rätt sätt och att klara av att inte fly när ångesten är som starkast. Därför rekommenderar jag dig att du söker professionell hjälp. Du kan vända dig till din vårdcentral och be att få träffa psykolog för bedömning och behandling. Om det inte finns psykolog med KBT-kompetens där du bor finns det numera möjlighet att få internetförmedlad behandling via Internetpsykiatrin. Du gör då behandlingen till stor del på egen hand genom att läsa och utföra övningar men har stöd av psykolog via internet.
Vänliga hälsningar
