Hur förklarar jag klimatkrisen för min femåring?
Mitt äldsta barn är lite drygt fem år. Han är nyfiken på det mesta och håller som bäst på med att försöka förstå och utforska sin omgivning. Han är dessutom social och pratar gärna med andra människor oavsett ålder osv. Jag tror och hoppas att han mår bra. Det verkar som det. Han är ju bara fem år och har därför inte hunnit lära sig så mycket om världen, men det går undan nu. Rätt som det är kommer han att få reda på att det finns något som heter klimat och att det håller på att bli varmare. När det är dags vill jag finnas där för honom och både förklara och hjälpa honom att navigera i något som förmodligen kommer vara både omvälvande och skrämmande. Det är därför jag skriver till er.
Hur förklarar jag för mitt barn att vi befinner oss i början av en pågående klimatkris? Hur förklarar jag för honom att chanserna för att mänskligheten ska hantera krisen på ett bra sätt är ganska små? Hur förklarar jag att hans mormor/morfar/farmor/farfar och nästan alla andra vuxna han känner vet ungefär hur illa läget är, men ändå gör så lite för att det på allvar ska bli bättre? Har ni några bra tips på hur jag ska gå till väga? Jag vill inte ge honom ångest, jag älskar ju honom och vill att han ska må bra och vara lycklig. Samtidigt så är det ju oundvikligt att han, tids nog, blir varse vilken skitsituation vi vuxna lämpat över på våra barn.
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
Det spelar ingen roll om ämnet är klimatkris, våld, krig, allvarliga sjukdomar, mord eller andra typer av dödsfall. Grundregeln när man pratar med barn om jobbiga saker är att inte svara på mer än det som barnet frågar om. Alltså inte ge sig in i detaljer eller analyser som inte har efterfrågats. Inte gissa och spekulera vilt kring vad som kan ha hänt och vilka konsekvenserna kan bli framöver, utan erkänna att man inte vet om så är fallet.
Sedan är det inte alltid vad man säger som är det viktigaste, utan vad man förmedlar med sitt tonfall och kroppsspråk. Om du själv lider av klimatångest kan det vara svårt att förmedla trygghet och framtidstro på ett trovärdigt sätt. Därför tänker jag att du, medan du väntar på att din son eventuellt ska börja oroa sig för klimatet, ägnar lite tid åt att undersöka dina egna tankar och känslor kopplade till ämnet. Tänker du ständigt och jämt på vilka konsekvenser vårt levnadssätt har för miljön och klimatet? Skrämmer tankarna dig? Eller är du främst rädd för att ditt barn ska oroa sig och må dåligt på grund av sin oro?
Min sista fråga kanske verkar obegriplig vid en första anblick, med tanke på att alla dina frågor handlar om klimatkrisen, men ditt brev får mig att fundera över om du kan vara en person som generellt har lätt för att oroa sig. För trots att allt talar för att sonen mår bra känner du ett behov av att redan nu förbereda dig inför eventuella framtida situationer som skulle kunna väcka ångest hos honom. Jag menar inte att det är något fel med att planera för framtiden. Tvärtom, vi kan inte bara leva i nuet utan att bekymra oss för morgondagen, men många av oss ägnar onödigt mycket tid åt att grubbla över saker. En del tänker så många tänk-om-tankar att de knappt hinner med att njuta av tillvaron och då kan det handla om Generaliserat ångestsyndrom.
Nu kanske du inte alls känner igen dig i beskrivningen ovan, så tillbaka till klimatet. En stor andel av forskarna är bekymrade över utvecklingen, så att tala om en kris är inte obefogat. Frågan är hur man som enskild privatperson ska förhålla sig till klimatkrisen. Det är lätt att bli förfärad och känna sig uppgiven och maktlös när man tar del av olika framtidsscenarier som presenteras i media. Samtidigt finns det också ljusglimtar. Jag tänker på alla unga och gamla som engagerar sig, försöker leva mer klimatsmart och försöker påverka politiker och medmänniskor. Jag tänker också på all forskning som bedrivs och på att det tas politiska beslut som syftar till att mildra krisen. Alla har inte gett upp hoppet.
Även om det finns anledning att känna oro för klimatet och miljön så kommer oron i sig inte att vara till någon hjälp. Däremot kan oron vara en drivkraft som kan omvandlas till handling. Det behöver inte röra sig om några stordåd för att det ska räknas. Många upplever att det inte spelar någon roll vad de gör, att deras handlingar bara är som en droppe i havet. Om din son en vacker dag kommer till dig och vill prata om klimatkrisen, kan du förmedla motsatsen. Det vill säga, att om var och en gör en liten förändring i sitt liv blir det många droppar. Och kan varje person påverka någon annan att göra en liten förändring (att ställa bilen en dag i veckan eller att avstå från att shoppa nya kläder en månad om året till exempel) blir dropparna snart till en sjö eller rent av till ett helt hav.
Vänligen
