Varför är min 2-åring så rädd för människor?
Jag har en son på 2 år som är rädd för nya människor, men han är även rädd för våra vänner som vi träffar någon/några gånger i månaden.
Så fort någon kommer hem till oss, vi går hem till någon eller någon börjar prata med oss på en lekplats ser han ut att bli livrädd! Han släpper allt han håller på med, rusar till mig/sin pappa och klänger tills vi tar upp honom i famnen. Ibland går det över efter ganska lång tid och han börjar försiktigt leka i närheten av oss. Ibland går det inte alls över och han "klänger" och gnäller/snyftar fast vi redan håller honom. Då ser vi ingen annan utväg än att ursäkta oss och gå undan med honom.
Detta började när han var runt 1 år och då trodde jag att det var en fas som skulle gå över. Jag kan inte komma på att han skulle ha upplevt något traumatiskt på något sätt. Han går på förskola sedan ett halvår tillbaka. Det tog ganska lång tid för honom att vänja sig vid det men nu fungerar det helt ok. Förutom att det så klart skär i hjärtat att se honom så rädd medan andra barn glatt springer omkring och leker börjar det även bli jobbigt för oss föräldrar att ha sociala kontakter eftersom det blir så här.
Vi väntar dessutom barn nr 2 och ju tyngre jag blir desto svårare blir det med denna klängighet och jag stannar nästan hellre hemma för att undvika jobbiga situationer...är dock rädd för att börja känna mig som en fånge i mitt eget hem, då jag själv mår väldigt bra av att vara bland vänner.
Hur ska vi hjälpa vår son? Vad kan vi göra? Hur ska vi agera? Hjälp!
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
Det är snarare regel än undantag att små barn är ängsliga och avvaktande i kontakten med nya människor under en period. I ert fall verkar det handla om väldigt starka känslor och perioden tycks aldrig ta slut. Du kan inte komma på någon händelse som skulle kunna ha utgjort en utlösande faktor för sonens rädsla och någon sådan händelse finns kanske inte.
Samtidigt kan man inte helt utesluta att han har blivit skrämd av någon/något som vi vuxna har svårt att se som ett hot, men även om det skulle finnas en tydlig utlösande faktor förklarar inte det varför rädslan kvarstår efter ett helt år.
Kan det vara så att 2-åringen är lagd åt det ängsliga hållet och generellt har svårt med förändringar och nya situationer? I så fall borde det märkas även i förskolan. Inte nödvändigtvis på samma sätt eller lika tydligt, men på något sätt. Du skriver förvisso att det nu (efter en ganska lång invänjningstid) fungerar helt ok i förskolan. Men menar du ok om man bortser från sonens rädsla för obekanta människor? Eller fungerar det bra även när det kommer vikarier eller besökare till förskolan?
Om problemet i princip bara förekommer när ni föräldrar är med skulle det kunna vara så att det är något i era beteenden som förstärker rädslan. Och då kanske det inte ens stämmer att sonen är rädd för främlingar. Han kanske är rädd för att ni ska försvinna iväg från honom till exempel.
Eftersom jag varken vet hur ni föräldrar brukar agera eller hur barnet beter sig när inte ni är med, så är det svårt att ge några specifika konkreta råd. Rent allmänt är det ändå bra att försöka bli medveten om hur ens egna känslor påverkas av barnets.
En 2-åring som ser ut att vara livrädd och som klänger och gnäller skulle dels kunna ge upphov till oro och väcka beskyddarinstinkter, dels kunna skapa irritation. Risken för att man ska bli irriterad är kanske inte så stor inledningsvis, men torde öka över tid.
Fundera över om det alltid är barnet som reagerar först när det dyker upp någon obekant person eller om ni föräldrar först hinner bli medvetna om personen och förutspå vad som kommer att hända.
Gör minsta reaktion från sonens sida att ni hinner tänka: ”Åh nej, nu kommer han att bli rädd och vi kommer att bli tvungna att gå härifrån”? Tror du i så fall att er reaktion kan påverka och förstärka barnets reaktion?
Vad ni än gör och tänker, så antar jag att ni försöker avdramatisera situationen och förmedla lugn och trygghet. Att sonen reagerar likadant nu som för ett år sedan visar att budskapet som ni försökt förmedla inte har gått fram. Vad det beror på är omöjligt för mig att veta. För att komma närmare svaret tycker jag att ni ska prata med förskolepersonal, släktingar eller vänner som varit med när pojken har blivit rädd. Hur ser deras reflektioner ut?
Kanske kommer ni fram till att ni inte kan göra så mycket annorlunda och att det mest handlar om att ha tålamod och se tiden an. Förr eller senare kommer ändå rädslan för obekanta att avta oavsett vad ni gör. Samtidigt är ni redan nu i en situation där du riskerar att börja undvika situationer som kan utlösa rädslan och du fasar över att bli fånge i ditt eget hem. Det är förstås inte bra.
Min rekommendation är därför att ni – förutom att prata med personer i er omgivning – tar kontakt med BVC och ber om råd och stöd därifrån. Ofta räcker det långt att bara få bekräftat att man inte är ensam om sin situation. Blir man dessutom övertygad om att det just handlar om en period i barnets liv (även om det är en lång period) brukar det också gå lättare att slappna av och inte oroa sig så mycket för barnets eller det egna beteendet, eller för vad omgivningen ska tycka och tänka.
Vänlig hälsning
