Min man säger nej till fler barn
Jag och min man har två barn under sex år, båda förlossningarna var ganska krävande. Under sista förlossningen fastnade barnet och efter att barnet kom ut opererades jag. Min man upplevde den här händelsen som mycket skrämmande. Så traumatisk att han inte vill ha fler barn. Medan jag har en innerlig önskan att vår familj skulle bli komplett med ett tredje barn. Vi har pratat om det här, också tillsammans med en professionell.
Jag förstår min mans rädsla, men jag anser att det är dumt att fatta beslut på grund av rädsla. Förlossningen med ett tredje barn behöver ju inte gå på samma sätt som de andra två.
Det här tär på mig, jag känner en oerhörd sorg över att vi inte vill samma sak. Jag känner att mitt liv ”saknar mening”, förstå mig rätt, jag har massor att vara tacksam över, men är bara så ledsen över att livet inte blev som jag önskade.
Jag har tillmötesgått honom på olika sätt, allt för att han ska känna sig någorlunda trygg och säker. Men det är ändå tvärnej. Vad ska jag göra, hur ska jag komma vidare?
Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:
Tack för din fråga, ur vilken jag vill ta upp två olika saker. Den ena är din mans reaktion efter den svåra förlossningen, den andra är din önskan om ett tredje barn. Det sistnämnda tycker jag är mest centralt, därför börjar jag med det.
Många kvinnor vittnar om en kroppslig och känslomässig längtan efter barn. Vissa beskriver det som en stark biologisk nedärvd drivkraft, som förnuft och logik inte rår på. Bland de som fått barn känner sig en del efter en tid ”färdiga med barn”, medan andra beskriver att de aldrig når den punkten.
Det verkar som att du försöker förklara din känslomässiga längtan efter ett tredje barn för din man med logiska argument. Han bemöter det därmed också med logiska och rationella motargument. Om så är fallet råder jag dig att beskriva mer om hur du känner, även om din man kanske inte fullt ut kan relatera till denna drivkraft inom dig.
Du skriver att ditt liv känns meningslöst om du inte får ett tredje barn. Du är inte ensam om att måla upp bilder av hur livet ”borde vara”. Självklart måste man tillåta sig att drömma och längta, men ibland kan vi bli så låsta vid målbilder att vi tappar bort oss.
Det kanske låter konstigt, men att måla upp en bild så som att ”när vi får vårt tredje barn blir livet komplett!” kan vara en villfarelse. Jag vill på inget sätt förringa din längtan, men det kan mycket väl vara så att livet inte alls blir så komplett som du målar upp det nu, och att den tillfredsställelse du ser framför dig inte infinner sig.
Denna upptagenhet riskerar också att minska närvaron i det liv du faktiskt har och leda dig bort från att reda ut det du behöver. Men framför allt kan det stjäla livskraft och minska möjligheten att se, uppskatta och njuta av det liv du har nu!
Så, det är kanske mitt viktigaste medskick – att försöka växla fokus till att uppskatta det du har. Detta inre arbete tycker jag att du ska göra oavsett om ni sedan väljer att försöka få ett tredje barn eller ej.
Ett annat sätt att förklara det på är att skilja på mål och riktning med livet. Det kanske kan hjälpa dig att reflektera över hur du tänker dig att livet med tre barn skulle se ut. Vad är det du ser framför dig att livet skulle innebära då? Kan du arbeta mot att öka dessa ingredienser/denna riktning i ditt liv redan nu och utan ett tredje barn? Genom att göra så kan dina beteenden påverkas i en riktning mot det du värdesätter i ditt liv.
Jag tror också att det är viktigt för dig att försonas med tanken på att det inte blir fler barn, och tillåta sorgen det skulle innebära. Detta har betydelse både för dig själv och din man. Om du kan komma till en punkt där du ärligt känner att livet blir bra både som det är nu och med tre barn kan det lindra den stress och meningslöshet du känner. Om din man känner att pressen på honom försvinner kanske det också blir det lättare för honom att känna efter vad han innerst inne vill.
Jag tycker du ska överväga att ta hjälp av en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut för detta sorgearbete och fokusskifte i ditt liv. Även meditation och övningar i medveten närvaro kan hjälpa dig att förankra dig mer i nuet, hantera negativa tankar och obehagliga känslor samt skifta fokus mer mot glädje och tacksamhet över livets nuvarande villkor.
Med detta sagt vill jag även skriva några ord om din mans reaktioner efter er senaste förlossning. Skrämmande upplevelser som aktiverat en stark stressrespons kan precis som du skriver lämna en med en rädsla som består. En rädsla som riskerar att leda till en rad olika undvikanden. Visst har du helt rätt i att det är dumt att låta sig styras av sina rädslor när man fattar beslut, särskilt sådana livsavgörande beslut som ett barn. Bara din man vet svaret på frågan om han säger nej för att han är rädd eller för att han faktiskt inte vill ha fler barn. För förtroendet till varandra är det ju viktigt att ni går till botten med detta.
Anledningen till att jag undrar över skälen till din mans ”nej” är att om din önskan är så stark finns ju en risk att han inte vågar vara fullt ärlig med hur han känner. Han kanske är rädd att det får negativa konsekvenser för er relation om han är helt ärlig, och då känns det lättare att tillskriva sitt nej sin rädsla. Nu skriver du inget om dina reaktioner efter förlossningen. Men det kan ju också vara av omsorg för dig han säger nej. Han kanske inte vill utsätta dig och din hälsa för risken som en förlossning alltid kan innebära.
Om det faktiskt är rädslan som styr ditt mans nej till ett till barn tycker jag definitivt ni ska göra ett omtag med en professionell kontakt. Det kan vara bra om din man får gå i enskilda samtal först, om han inte tidigare gjort det. Nu skriver du inget om hur din man mår, men om minnet av förlossningen fortfarande plågar honom på olika vis kan det vara bra att få en bedömning på detta av en legitimerad psykolog.
Det blev många saker för dig att fundera vidare på. Men det viktigaste medskicket är att du kan försonas med att livet blir bra oavsett ett barn till eller ej, och att du kan träna på att skifta fokus till att uppskatta det du redan har i livet.
Med omtanke!
