Min 5-åring har svårt att göra sig av med saker
Min 5-åriga dotter har mycket svårt att slänga eller återvinna förbrukade saker. Allt från trasiga leksaker och urvuxna kläder till förpackningar (t.ex. mjölkpaket, matburkar av plast, toalettrullar) och våra gamla köksluckor. Vi förklarar att det är bra att återanvända det som går, ger bort till någon som behöver, och att man annars återvinner det så att det kan bli nya saker, eller så slänger man som sopor. Vi förklarar även det opraktiska i att behålla allt. Hon förstår resonemangen men det är känslorna som tar över när det är dags att slänga. Vi smyger i stället ut saker och än så länge funkar det, hon saknar dem inte.
Det verkar som att det är separationsögonblicket som är det svåra. Ibland funkar det om vi fotar det som ska slängas så att vi kan spara minnet, ibland funkar det inte. En del av detta ligger i hennes personlighet eftersom hon som yngre visat viss separationsångest på dagis och vid läggning måste vi vara hos henne tills hon somnat etc.
Men hur kan vi hjälpa henne med detta praktiska? Vårt smygande kommer inte att funka i all evighet... Hon är annars en smart, glad och social 5-åring.
Ingrid Gråberg svarar:
Att er dotter inte saknar saker som ni slängt i smyg är ju ett bevis för att det inte är sakerna i sig som är viktiga för henne, utan att det just är ”separationen” från föremålen som är det jobbiga. Det går dock inte helt att jämföra det med den separationsångest som många barn kan uppleva när de ska skiljas från sina föräldrar i samband med dagis-/skollämningar eller när det är sovdags. Föräldrar har man som barn både ett praktiskt och ett känslomässigt behov av, och om de skulle försvinna för gott skulle man märka det och man skulle sakna dem, till skillnad mot tomma mjölkpaket och urvuxna kläder.
Det är inte så svårt att förstå varför separationsångest kan uppstå – inte med tanke på hur viktig relationen till föräldrarna är för ett litet barn. Att samla på användbara saker ter sig också naturligt för oss människor. (Förr var vi tvungna att, likt ekorrarna, samla nötter på hög inför vintern till exempel.) Fullt lika enkelt är det inte att förstå varför ett barn, eller en vuxen, inte förmår att skiljas från obetydliga, värdelösa materiella ting.
Ibland kan samlandet vara kopplat till ett kontrolleringstvång, att man samlar saker i syfte att kontrollera det vid ett senare tillfälle. Hos yngre barn är det nog vanligare att samlandet hänger ihop med magiskt tänkande och animism, det vill säga att man tror att allt har en själ. Även en påse eller kartong kan det då bli synd om, ifall den måste åka ner i soppåsen. Eller det kan vara synd om strumporna som ska skiljas från de andra strumporna i lådan.
För en del människor kan det också kännas som om en del av dem själva skulle försvinna iväg om man gör sig av med en sak som man har haft kroppslig kontakt med. Och ibland kan inte ens vuxna, och i övrigt kloka människor, sätta ord på varför det är svårt att slänga saker, utan det bara känns fel och jobbigt.
Det är bra att ni pratar om varför man måste göra sig av med saker och förklarar vart sakerna tar vägen, även om det uppenbarligen inte är tillräckligt eftersom känslorna helt enkelt tar överhanden över förnuftet. Till viss del är det också bra att ni smygslänger saker i syfte att bespara både dottern och er själva onödigt lidande. Men, som ni själva inser, är det inte en långsiktig lösning på problemet.
Nu finns det förstås en chans att problemet växer bort och löser sig självt så att säga, men jag tycker nog ändå att ni ska ta tag i det och sluta anpassa er efter dotterns samlarbeteende. Genom att anpassa er, så signalerar ni indirekt att det finns en grund/finns fog för hennes obehagskänslor kopplade till att göra sig av med saker.
Det kan vara nyttigt att påminna sig om att det inte är farligt att känna obehag, oro eller någon annan ”negativ” känsla. Mitt råd är att ni tar er dotters känslor på allvar och försöker utröna vad som ligger bakom dem, vad hon tänker ska hända om ni slänger ett mjölkpaket till exempel, samtidigt som ni behåller lugnet och framhärdar i att det måste slängas.
Du skriver inget om hur dotterns förhållningssätt till att slänga saker ser ut i andra miljöer än i hemmet. Men jag utgår ifrån att inte alla barn och all personal på dagis måste slänga saker i smyg på grund av henne.
Vänlig hälsning,
