Min femåring vägrar gå till förskolan
Jag har en tös på 5 år som vägrar gå till förskolan. När jag lämnar henne får hon kraftiga utbrott.
Jag har gjort allt för att hon ska gå. Jag pratar ofta med henne om hur kul hon kommer att ha på förskolan, pyssla, leka träffa kompisar, vara ute och leka träffa alla sina fröknar. Jag försöker muntra upp henne för att hon ska gå, men allt jag får en hysterisk gråtandes tös som absolut inte vill gå. En tös som får riktiga kraftiga utbrott, slås, sparkas, försöker bitas, eller göra illa sej själv, hennes utbrott kan hålla på i flera minuter.
När jag försöker prata med henne om varför hon inte vill gå till förskolan, får jag bara till svar att hon inte vill för att hon inte trivs. Eller så säger hon ofta mamma kan vi inte prata om något annat, ibland kan det hända att jag får fram små saker men sedan avbryter hon mitt i en mening, för det är som att hon kommer på sej själv och sedan vill hon prata om något annat. De enda orden som jag riktigt har lyckas fått ur henne är att hon är orolig , rädd, känner sej inte trygg.
Jag har försökt med allt för att försöka lista ut vad hon menar och hur hon känner, men hon är svår att öppna då hon har börja stänga in sina känslor. Jag har prata med fröknar, men känns inte riktigt som de tar henne på allvar. Fast både de och jag har har kontakt med en psykolog då jag vill göra en utredning på tösen om hon kan ha Asperger eller en gnutta adhd. Men hittills har jag bara fått råd och tips på hur jag ska handskas med henne. Men allt sånt vet jag redan.
Det jag vill ha hjälp med är hur jag ska kunna få henne att berätta om varför hon vägrar gå till förskolan. Om det är något som har hänt.
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Det låter som att du och din dotter fastnat i ett mönster som inte blir bra för någon av er och som ni inte lyckas ta er ur. Det första man behöver veta när ett barn inte vill gå till förskola eller skola är hur barnet har det när det väl är där. En del barn har det ju faktiskt inte bra i förskolan/skolan. Det kan handla om att de är utsatta för mobbing, att de blir dåligt behandlade av vuxna eller inte mötta i sina behov. Om sådana problem föreligger måste de först lösas.
Om man däremot som förälder är trygg med att ens barn har det bra kan man börja i en annan ände. Det första steget blir då att försöka förstå varför barnet visar så stor ovilja för att gå iväg. Anledningarna till det kan vara många. En del barn vill inte gå för att de är rädda för att något ska hända med dem eller föräldern när de är ifrån varandra, det som vi brukar kalla separationsångest. Separationsångest brukar visa sig i så gott som alla situationer där barnet ska skiljas från sin förälder och kan vara väldigt jobbigt men går att behandla med KBT (kognitiv beteendeterapi).
Vissa barn får mycket uppmärksamhet när de bråkar, gråter och vägrar gå iväg, en uppmärksamhet som de tycker om även om den inte enbart är positiv. I sådana lägen brukar det vara bra att fundera över hur och när man som förälder ger barnet uppmärksamhet och om man kan ge mer uppmärksamhet i andra sammanhang.
Åter andra barn vägrar för att det ger dem en känsla av kontroll som de kanske upplever att de inte har i så många andra sammanhang. Det finns också barn som fastnat i en ond cirkel där deras utbrott gör att de tycker morgnarna är jobbiga vilket gör att de lätt får utbrott på morgnarna. Varje utbrott bäddar så att säga för nästa. När så är fallet kan det hjälpa att göra om morgonrutinen så att den blir trevligare och ibland även kortare och därmed upplevs som mer positiv. Vad som gäller för din dotter kan jag inte uttala mig om, men kanske kan de här förklaringarna ge dig en ledtråd?
Du tar också upp att din dotter inte berättar vad som är problemet. Många barn, i all synnerhet i låga åldrar, har svårt för att sätta ord på sina känslor och förklara varför de gör vissa saker. Dels för att de helt enkelt inte lärt sig använda de orden, dels för att de faktiskt inte riktigt vet varför de gör som de gör. Pratar ni mycket om känslor hemma och brukar din dotter i andra sammanhang ha lätt för att uttrycka vad hon känner? Om inte, kan en orsak till problemet ligga i att hon helt enkelt är otränad? I så fall kanske ni ska börja tala om känslor ofta och i olika sammanhang så att hon får träna sig. Om du istället tror att hon faktiskt inte vet varför hon gör som hon gör kan det vara klokt att inte be henne om förklaringar eftersom frågan i sig kan upplevas som pressande för henne.
Du skriver att både du och förskolan har kontakt med psykologer. Jag tänker att det kan vara en bra idé att ta upp de här frågorna även i samtal med dem. Då kan du ge en fylligare bild av hur det brukar gå till på morgnarna och de kanske kan träffa din dotter och bilda sig en uppfattning om hur hon mår. Förhoppningsvis kan det i kombination med råden här hjälpa dig att förstå vad som ligger bakom utbrotten och vilka förändringar ni kan testa.
Vänligen
Liv Svirsky
leg psykolog, leg psykoterapeut, spec i klinisk psykologi
