Min sorg är som ett stort svart hål
Jag miste min 26 åriga son för lite mer än ett år sedan. Utåt är jag nog ok, återgick till arbete efter nio veckor och sköter mina uppdrag.. Jag har en längtan efter min son, kan knappt andas ibland. Har konstant ont i magen, vid diafragman, det känns som ett stort svart hål som någon drar taggtråd igenom.
Jag gör vad jag kan, går till terapeut inom primärvården men det finns inga grupper eller annan form av terapi då jag bor i en liten stad. Jag har fått mediciner men känner mig drogad då så jag kan bara ta dem om jag är ledig. Jag vet inte hur länge det skall vara så här, jag önskar ibland att jag inte haft fler barn då jag kunde fått möjligheten att lägga mig ned och sluta andas.
Hur länge ska man må så här? Läste någonstans att sorgen mattas av men jag tycker den blir värre med tiden... Jag känner mig som en robot som bara gör vad som förväntas och sedan vänder bort huvudet och gråter. Det finns ingen hjälp att få, ingen stödfunktion någonstans. Vad gör man? Det finns föreningar men inte där jag bor. Barnkliniken har hjälp för föräldrar men bara om barnet är under 18 år.
Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:
Jag känner med dig i din sorg och saknad. Det är inte ovanligt att söka förtröstan och hopp i att få ett slutdatum på sitt sörjande, eller åtminstone en tidsangivelse för när man kan börja må bättre. Drygt ett år är fortfarande relativt kort tid för en förlust av ett barn. Ett sorgearbete är en tids- och energikrävande process som saknar exakta tidsramar. Det är många samvarierande faktorer som avgör hur sorgeprocessen ser ut. Några av dem är omständigheterna runt dödsfallet, hur personen hanterar sorgen och vilket stöd man får. Saknaden efter din son kanske aldrig går över, men precis som du skriver brukar smärtan mildras med tiden.
Jag tycker du ska ta upp detta med att du upplever att du inte kommer vidare i din sorg med din terapeut. Kanske behöver du bara mer tid. Kanske behöver hen ge dig andra verktyg att hantera din sorg? Kanske har ni kört fast i ert arbete och det skulle vara hjälpsamt för dig att få en ny kontakt om det är möjligt?
Ångestdämpande läkemedel kan vara bra att kunna ta till vid behov. Det är emellertid viktigt att det även lämnas utrymme till att faktiskt känna in smärtan ibland. Varje gång man gör det kan man se som att man skalar av ett lager av löken. Om detta är för svårt att göra på egen hand är det utmärkt att göra det med stöd av din terapeut.
Ibland används uttrycket ”sörja randigt” för att beskriva den hjälpsamma processen av att sörja lite i taget. Återhämtningen kan försvåras både av att man antingen trycker undan sorgen för mycket, eller av att man fullständigt begravs i den. I anpassningen till de nya omständigheterna är det för de flesta hjälpsamt att varva förlustorienterade beteenden med framtidsinriktade aktiviteter.
Kanske behöver du mer handfast hjälp från din terapeut hur du ska hitta denna balans? Man uppmuntrar i regel till att återuppta vardagen så snart man kan. Först kanske man går mer på autopilot som du beskriver, men så småningom vill man se att personen börjar engagera sig i meningsfulla och livsbejakande aktiviteter. Det är genom dem man återfår lusten till livet igen. Det låter som att du inte riktigt är där ännu.
Det är synd att det inte finns någon lokal sorgegrupp för dig att delta i. Har du även undersökt med Svenska kyrkan om de erbjuder något? Det finns även slutna sorgegrupper på Facebook som kanske kan vara värda att undersöka, även om det inte är samma sak. Du skriver inget om vilket stöd du fått av ditt sociala nätverk eller av dina barn. En annan potentiell grupp är ju också din sons vänner. Att få dela minnet och saknaden tillsammans med någon som också kände honom är sätt att hålla minnet av honom levande inom dig, vilket också är viktigt för läkningen.
Avslutningsvis vill jag skicka med dig att det viktigaste för dig är att ta hand om dig själv och prioritera dina egna behov under din sorgeprocess. Det är just det känslan av sorg syftar att förmedla till både en själv och omgivningen - att man ska vara varsam med den som sörjer. Med det menar jag att du ska sänka krav och förväntningar på dig själv, och samtidigt ge så mycket utrymme du kan för aktiviteter som kan ge någon form av lindring, välbehag eller meningsfullhet.Läs gärna mer om sorg här.
Varma hälsningar
