Vår sjuåring är livrädd göra fel och skadar sig själv
Vår dotter, sju år, tvivlar alltmer på sig själv. Hon är livrädd för att göra fel i alla möjliga situationer så har nu övergått till att säga "kanske" om precis allting. Jag kanske har ätit pasta till lunch, jag kanske har haft gympa idag, jag kanske har lekt med den kompisen och så vidare.
Hon lägger till det här kanske för att hon är rädd för att ljuga och göra fel, så hon säkrar med ett "kanske". Om hon säger något utan ett "kanske" med, så är det bara om hon kan få back up från någon i närheten som kan intyga att det hon säger är rätt. Hon uttrycker ofta att hon är dum. Om jag eller hennes pappa påpekar någonting med en röst som uppfattas som sträng eller tillrättavisande tar hon det direkt som att hon är en dum person, som ett direkt angrepp på henne som person. Då går hon oftast och stänger in sig och gråter.
När vi blivit arga på henne har hon vid några tillfällen haft tendens till självskadebeteende. Hon har funderat på att klippa sig i fingrarna med en sax och biter sig i kinderna så att det gör ont. Detta för att hon blir så arg på sig själv som gör mamma och pappa arga, har hon förklarat. Jag blir såklart både ledsen och orolig när man får höra att hon har sådana här tankar och funderingar om sig själv, förstår inte var det kommer ifrån heller.
Vi har aldrig haft en nedlåtande ton mot varandra här hemma och både pappan och jag är "vanliga" människor med ett bra förhållande till varandra. Vi har tre barn och dottern jag skriver om är äldst i syskonskaran.
Det känns inte som att hennes grundkänsla är glad eller hur jag ska beskriva det, hon känns nästan jämt arg, ledsen eller bara missnöjd med tillvaron. Det har varit så här i ca ett år skulle jag säga.
Bör jag kontakta någon för att hjälp med detta? Det skrämmer mig så klart att hon uttrycker tankar om att skada sig själv, endast sju år gammal.
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Det du beskriver om din dotter signalerar att hon går igenom en lite tuff period i sitt liv nu där hon har en del ångest. Att, som hon gör, blir rädd för att säga fel är inte så ovanligt och kan liknas vid en form av tvångssyndrom. En del barn har lindriga former av det under perioder av sin uppväxt men det går över av sig själv. Andra behöver hjälp för att komma ur det för att det är så jobbigt när det pågår.
Varför man drabbas av sådant här är svårt att säga, en del är troligen lite mer sårbara än andra vilket kan ha olika orsaker, till exempel genetiska. Kanske känner du eller någon annan i er familj och nära släkt igen er i att ha haft perioder av ångest under er uppväxt? I den ålder din dotter befinner sig händer ju också en del i och med skolstarten som för många är en ganska stor omställning i livet. Det kan i sig leda till en ökad sårbarhet. När man upplever mycket ångest är det inte ovanligt att även nedstämdhet uppträder, det är helt enkelt tungt och tråkigt att bära den här oron med sig hela tiden.
Jag tänker att ett första steg är att tala med er dotter om det här. Fråga henne vad hon är rädd ska hända om hon säger fel? Tala med henne om att det är en slags fantasier som hon har men som inte har så mycket med verkligheten att göra, det händer ju inget katastrofalt om man säger fel ibland, det gör alla. Det som däremot blir ett problem är när man tror på de här fantasierna så att de får en att säga en massa onödiga saker, som ”kanske”, eller får en att göra onödiga saker som att be omgivningen om försäkringar.
Ni kan också tala om att hon verkligen inte är ensam om att uppleva det här utan att det är något som även andra barn går igenom. Om ni når henne i ett sådant samtal kan ni sedan se om ni kan komma överens med henne om att sluta säga och göra de här onödiga sakerna. Det kanske kommer kännas läskigt för henne i början, men törs hon ändå testa för att se vad som händer? Det som brukar hända är nämligen att när hon avstår från att be om försäkringar eller säga sina ”kanske” och märker att inget skrämmande sker så minskar hennes ångest successivt.
Förhoppningsvis kan ni lösa det här på egen hand men om ni efter det här samtalet upplever att ni inte når fram till er dotter eller märker att hon inte törs ta till sig det ni säger och testa det tycker jag ni ska överväga att söka professionell hjälp. Det kan bli enklare för er dotter att våga lita på det här om hon får tala med en utomstående om det. I en terapikontakt kan man också anpassa råden och instruktionerna mer, baserat på den fylligare bild ni kan lämna under ett samtal. På kbt.nu kan ni hitta en terapeut med utbildning i kognitiv beteendeterapi då det är den metod som visat sig ge bäst behandlingseffekt för den här typen av problem. Lycka till!
