Relationen med min mamma suger musten ur mig

Jag är uppvuxen som ensambarn med min mamma. Man pappa dog när jag var bara ett par år gammal. Jag är nu närmare 40 och mamma snart 70. Vår relation suger musten ur mig!

Jag har tre egna små barn och har ingen ork att älta min egen barndom, trots att jag förstått att jag behöver göra det för att inte gå under.

Mamma har alltid varit en dominant person. Jag har inga minnen av att vi suttit ner när jag var tonåring och kompromissat om nånting utan hon har berättat vilka regler som gällde och så var det med det.

Jag å min sida är konflikträdd och mår superdåligt så fort inte alla relationer är i balans. Jag har därför alltid varit mån om att hålla mamma glad, på bekostnad av min egen hälsa. Detta gjorde att jag i tonåren var ganska fåordig hemma. Sa inte mer än nödvändigt om tankar och funderingar. Mamma har alltid frågat jättemycket och velat veta allt om vad jag gör och vem jag umgås med etc. Det har inte funnits något utrymme eller någon acceptans för att jag skulle revoltera på nåt vis eller göra något som inte förväntades av mig. Detta var jättejobbigt.

Nu när jag är vuxen håller jag fortfarande henne på avstånd vilket är sjukt jobbigt eftersom vi bor nära och hon vill ses ofta. Vi träffas åtminstone två gånger i veckan, till exempel att hon kommer till oss och äter middag och stannar tills barnen ska gå och lägga sig. På senare tid har mamma på ett anklagande sätt tagit upp att hon tycker jag aldrig berättar något för henne. Det stämmer ju på ett sätt, men jag tycker att jag berättar så pass mycket som jag vill berätta. Mamma sa att snart känns det som att hon är vem som helst, nån i matbutiken bara och inte min mamma. Jag föredrar att prata om ytligare saker och inte sitta ner och öppna upp mig inför henne, det kan jag göra inför min man eller min bästa vän.

Vad ska jag göra? Jag får sån ångest av att gå runt och älta detta, vilket jag gör konstant. Detta går ut över mina barn eftersom jag inte samtidigt klarar av att vara skojig och lekfull och glad gentemot dem.

Jag har så fruktansvärt svårt att ta upp detta med mamma eftersom hon har en tendens att gå i försvar. Jag är helt övertygad om att hon älskar mig och att hennes överbeskyddande stil under tonåren hade med en rädsla att förlora mig att göra. Eftersom jag är så konflikträdd oroar jag mig också för att om jag tar upp detta för henne så kommer hon att minnas att så var det inte alls och så står ord mot ord.

Tänk om jag minns orättvist fel, vad jag sårar henne då om jag lägger fram det så som jag gjort i brevet.

Jag skulle egentligen bara vilja jobba med mig själv och acceptera hur det varit och hur det blev. Men nu eftersom hon "kräver" en närmare kontakt än jag klarar så känns det som att hon tvingar mig till handling på något sätt. Jag är väldigt stresskänslig och detta påverkar mig enormt. Hjälp mig!


Psykolog Sofia Viotti svarar:

Det är lurigt med relationer till föräldrar. Om det handlat om en vän som krävde mer av dig än vad du velat så hade det säkerligen varit lättare för dig att hantera situationen och lyssna på dina behov. Men föräldrar är vi så bundna till och genom vår uppväxt är vi så tränade i att ta hänsyn till deras känslor, därför väcker det ofta upp mer komplexa känsloreaktioner när vi är oense med dem. 

Du har dock ingen skyldighet att umgås mer med henne än du vill och du behöver inte berätta mer saker för henne än du önskar. Om hon inte kan respektera det så är det hennes problem och inte ditt och det kommer bli svårt att lösa situationen om hon inte är beredd att ha förståelse för dina behov. Då återstår bara alternativet att gå henne till mötes och därmed köra över dig själv, eller att stå upp för dina behov och göra henne missnöjd.

Det låter som du har tankar om att du ska ha ett samtal med henne och ta upp hur du upplever situationen och även hur du upplever att det var under tonåren. Förstår jag dig rätt då? I så fall skulle jag faktiskt avråda dig ifrån det. Eftersom du redan vet att hon går i försvar så är risken väldigt stor att det är precis vad som kommer hända. Människor har en tendens att agera på samma sätt som de tidigare gjort om de inte själva jobbar med sina beteenden och till exempel går i terapi. Risken är att ni bara hamnar i en argumentation om vad som hänt eller inte hänt och vad som är sant och inte. 

Det är bättre att agera i stunden när saker sker och där vara tydlig och klar med din upplevelse och dina behov, eftersom sådant inte går att argumentera bort. Det kan till exempel vara att uttrycka till din mamma när hon säger att hon vill att du berättar mer om dig: ”Jag kan förstå att du vill det, men jag har inte det behovet”. Eller när hon vill komma över och umgås och du inte vill: ”Idag fungerar det inte, vi behöver lite egentid med familjen” eller liknande. Hon kommer säkert inte nöja sig med det svaret och kanske blir hon ledsen eller arg, men då behöver du öva på att stå upp för dina behov om du vill ha en förändring. 

Det är aldrig fel att uttrycka sina behov och man ska aldrig behöva göra saker man inte vill bara för att göra någon annan glad. Om den andre inte kan acceptera det så är det den personens problem. Kanske leder det till en sämre relation mellan er, men här får du fråga dig om det är värt att hålla henne ”nöjd” genom att du går över dina egna gränser, eller om du är beredd att riskera att hon blir mer missnöjd. Det finns egentligen inget rätt eller fel sätt att agera på här utan du behöver fundera på hur du vill ha det i ditt liv. Sedan vet vi ju inte hur din mamma verkligen kommer reagera om du står fast vid vad du vill. Kanske förvånar hon dig. Det kan ju faktiskt vara så att hon börjar respektera dina behov när du själv gör det och när hon ser att det är enda sättet att ha en relation med dig och din familj på.

Om du märker att det blir för tufft att stå upp för dina behov mot din mamma, och att det väcker mycket oro och ångest, så rekommenderar jag att du kontaktar en leg. psykolog eller leg. psykoterapeut för att få hjälp med situationen.

Lycka till!