8-åring med prestationsångest och vredesutbrott
Jag har en son som går i första klass. Han ligger långt fram när det gäller de flesta ämnena i skolan, är duktig i idrott och är intresserad och lyssnar på lektionerna. Han är bra på att lyssna på de vuxna och förstå instruktioner. Får ofta beröm för att han är så duktig på att samarbeta. Han har alltid varit väldigt omtänksam om andra och har stor empati och ett gott hjärta. Han är omtyckt av kamrater och lärare.
Nu till problemet. Han har extremt höga krav på sig själv och när han inte är bland de bästa på något så tror han att han är dålig på det eller till och med mycket sämre än andra. Han är väldigt logisk i sitt lärande och duktig framförallt på matte och läsning. När det gäller estetiska ämnen som bild och slöjd är han inte riktigt lika duktig, är inte så bra på att rita och skriver inte heller så snyggt.
Ett par gånger per termin har det nu hänt att han blivit så besviken på det han ritat eller gjort i slöjden att han fått riktiga raseriutbrott där han gått över gränsen. En gång drog han fröken i håret, och igår hade han stuckit från skolan och fröknarna hade varit ute och letat efter honom i mer än en timme. När han kom tillbaka hade han skrivit en lapp och gett till fröknarna där han skrivit att alla fröknar på avdelningen är dumma.
Efter att han fått såna här utbrott så ångrar han sig och är jätteledsen. Han försöker då straffa sig själv genom att slå sig med hårda leksaker, dunka huvudet i väggen mm.
I går när vi kom hem från skolan var han helt hysterisk. I en och en halv timme höll han på och gallskrek och grät på sitt rum. "Döda mig!" Jag vill dö" jag ska dö. Jag ska dö!. Mamma döda mig!". Han sprang ut i köket och försökte ta knivar i kökslådorna.
Min man fick hålla i honom för att han inte skulle kunna ta några knivar. Jag tror i och försig inte att han hade gjort något med knivarna, men han var så arg så att han visste inte vad han gjorde. Jag är nu så orolig för honom och undrar först och främst om det är normalt att en 8-åring slår sig själv när han blir arg?
Om han får såna här utbrott nu, vad händer då när han är tonåring? Vad kan vi göra för att hjälpa honom. Dels för att få honom att sluta ha så höga krav på sig själv och för att hjälpa honom att kontrollera sin ilska så att han inte gör saker han ångrar i efterhand.
Ingrid Gråberg svarar:
När jag läst igenom ditt brev dök det upp en mängd frågor i mitt huvud. Kan det vara så att din sons utveckling går lite i otakt, att han ligger före sina jämnåriga på det intellektuella planet, men efter när det gäller känslomässig mognad? Är han prestations- och tävlingsinriktad även utanför skolan? Har han ofta fått höra hur duktig han är? Har han svårt att reglera sina känslor även i andra sammanhang? När han slår sig själv och dunkar huvudet i väggen, gör han det hårt? Hur reagerar ni föräldrar? Kan er son sätta ord på sina känslor i efterhand?
Du undrar först och främst om det är normalt att en 8-åring slår sig själv. Normalitetsbegreppet kan vara lite vanskligt att använda, eftersom det lätt kan feltolkas. I det här fallet skulle jag hellre prata i termer av hur vanligt det är. Utan att ha tillgång till någon statistik så törs jag nog påstå att det är ovanligt att 8-åringar dunkar huvudet i väggen eller golvet, eller slår sig själv med saker, i någon större utsträckning. Nu uppfattar jag det heller inte som att din son ägnar sig åt dessa beteenden regelbundet, utan att det rör sig om några enstaka tillfällen då han känt sig helt förtvivlad.
Upp till 3-årsåldern är det relativt vanligt att barn dunkar huvudet i golvet eller väggen som ett sätt att trösta sig själva, som smärtlindring (för att avleda smärta från exempelvis en tand som är på väg upp) eller för att de känner sig frustrerade och/eller som ett sätt att få uppmärksamhet.
I ert fall skulle man kunna tänka sig att det i första hand rör sig om ett sätt att hantera jobbiga känslor, men att beteendet även kan påverka reaktionerna från er föräldrar. Om det här inte är det enda sättet för er son att hantera jobbiga känslor så behöver ni nog inte vara oroliga för själva huvuddunkandet. Och i nuläget behöver ni inte bekymra er över vilka uttryck ilskan kan ta sig i framtiden. Det vanliga är att känsloutbrott mildras över tid, i och med att den känslomässiga mognaden och impulskontrollen ökar – särskilt om man får hjälp av omgivningen.
Vilken hjälp kan ni då ge er son? När det gäller frustrationen/ilskan så är det alltid bra om man kan sätta ord på vad man känner. Det kan vara svårt nog för vuxna ibland och har man att göra med en 8-åring kan man utgå ifrån att han behöver hjälp med detta. Att prata om hur det känns räcker dock inte alltid, utan man kan på ett mer direkt sätt behöva jobba med ilskekontrollträning.
Det första man behöver göra är att identifiera risksituationer, utlösande faktorer och varningssignaler. Allt detta för att man ska kunna undvika risksituationer och för att man på ett tidigt stadium ska bli varse att man är på väg att bli arg. Då är det nämligen möjligt att dämpa ilskan med hjälp av olika knep/strategier, exempelvis räkna baklänges från hundra. När man väl blivit arg så finns det inga knep i världen som hjälper – då styrs vi av känslan och inte av förnuftet.
Nu är jag dock inte så säker på att er son behöver jobba med ilskekontrollträning. Det verkar ju inte som att han blir oresonligt arg var och varannan dag. Kanske är hans förtvivlan över att ha blivit arg ett större problem och då behövs det snarare en ökad tolerans för att humöret brister ibland. När det gäller prestationskraven, så finns det anledning att resonera med sonen om hur rimligt det är att vara bäst på allt i alla lägen. Ni kan också försöka tänka på att göra roliga saker tillsammans som inte inbegriper någon form av tävlingsmoment och visa uppskattning för personliga egenskaper och inte bara för prestationer. Samtidigt kan det vara bra för er son att träna på att förlora och att prova på aktiviteter där han inte har så stor chans att glänsa.
Som förälder kan det också vara bra att fundera över vilka budskap man själv sänder ut, hur prestationsinriktad man själv är. Att visa upp och skratta åt sina egna tillkortakommanden kan vara till nytta både för en själv och för barnen.
Om ni känner er oroliga och osäkra på hur ni ska förhålla er till utbrotten och självskadebeteendena, så rekommenderar jag att ni tar kontakt med BUP.
Vänlig hälsning,
