Kan inte förlåta mina föräldrar för barndomen
Jag är en 26-årig tjej som idag har ett rätt så bra liv med nära kompisar, fantastisk sambo och nära till skratt och glädje. Livet har dock inte varit lätt och jag har sedan tonåren tampats med först ätstörningar, sedan väldigt mycket oro och ångest.
Jag har gått i lite strövis behandling och idag är ångesten I stort sett hanterbar, även om jag ofta kämpar med dålig självkänsla och prestationsångest i studierna. Något som återkommande plågar mig är min relation med mina föräldrar, jag önskar så att jag kunde få hjälp med att få lite mer frid i tankarna gällande dem eftersom det periodvis tar upp otroligt mycket energi att älta dem. Mina föräldrar är typiska vänster-70tals föräldrar som verkligen förespråkade att barnen skulle sköta sig själva och ta hand om sig själva, så jag växte upp mycket fritt. Det förekom en hel del fest och alkohol i hemmet. Jag blev två gånger under barndomen utsatt för sexuellt övergrepp, helt fristående händelser. Den första gången var otur när jag lekte själv i skogen och en lite äldre kille tvingade mig att kyssas, och den andra gången kom en bekant till föräldrarna in på mitt rum när de hade fest och väckte mig och också kysste mig flera gånger.
Mina föräldrar vet om bägge händelser, men vi pratade inte om det - jag tror verkligen inte att de klarade av att hantera det. I gymnasiet blev jag igen utsatt för övergrepp vid ett tillfälle och hade blåmärken efter detta, min mamma kunde inte då heller prata med mig om det på ett vettigt sätt. Historien fortsätter med att jag blev sjuk i anorexi och inte ens när jag vägde under 50 kg sa min familj något om detta över huvud taget. Jag minns att jag i tonåren nån gång skrek åt mina föräldrar att det var sjukt att de kunde bry sig så lite om mig. Deras historia är nog mer att de gjort så gott de kunnat, och att vi är väldigt olika. De är "locket på" och jag har alltid var "den känsliga" i min familj vilket de inte alls kunnat hantera.
Enligt min mamma är jag präktig och vill bli curlad. Jag känner verkligen massa kärlek från dem också och att de har verkligen goda sidor, men det jagar mig så mycket att de aldrig kunnat fråga hur jag mår eller tagit med mig till en psykolog exempelvis, och jag är så arg över att de inte tog bättre hand om mig som liten. Jag tycker att det är jättesvårt att inte klandra dem för all min ångest och mindervärdeskänslor på senare dagar men det gör ju ingen gladare. Vill nästan bara klippa kontakten med dem helt (den är ganska sval idag) för att de också ska få lida, men samtidigt finns kärleken i bakgrunden. Hur kommer man ens vidare?
Psykolog Liria Ortiz svarar:
Du gestaltar verkligen i din berättelse hur svårt det är för dig att förstå hur dina föräldrar som du kan se är kärleksfulla på många sätt, och kompetenta vuxna, samtidigt var så oförmögna att som föräldrar gripa in och ställa upp, när du så uppenbart behövde det.
Dina föräldrars svek, för det vill jag säga att jag uppfattar det som, har förstås satt sina spår hos dig. Du är arg på dem, och vill att det också ska ”få lida”, samtidigt som det som är mest framträdande hos dig är ditt grubblande om hur de kunde bete sig som de gjorde. Och det knyter an till de intryck som jag fick när jag skrev boken Du och min mamma, som handlar om vuxna kvinnors relationer till sina mammor, och hur det som hände under barndomen spelade roll. Ilska och sorg fanns över det som hänt, men det påtagliga var att de vill ha en förklaring; ”Hur kunde hon göra så?” och att hon skulle säga ”Förlåt”
Det kan låta väl enkelt, men jag tror att det du som vuxen kan göra är att du berättar för dina föräldrar om de händelser där du kände dig sviken av dem, och det är viktigt, inte för att kritisera dem, utan för att du vill veta hur de tänkte, vad de kanske inte förstod, eller vågade göra. Lyssna på dem, och hjälp varandra att en berättelse blir till. Du kan underlätta de här samtalen genom att skriva ett brev till dem om de händelser som ”inte ger dig frid i tankarna”. Säg till dem att det inte handlar om uppgörelser utan just detta, att du vill få deras hjälp att få svar på det som du inte förstår. För att slippa hitta svaren själv. Vilket ditt grubblande handlar om. Att det du vill är kunna lägga det som hände bakom dig.
Ska du också få berätta om din besvikelse över dem? Innan du väljer vad du vill göra borde du fundera på vad du vill uppnå i samtalet med dem. Vill du försonas med det som hänt, och förlåta dina föräldrar eller vill du att de ska säga att du har rätt i dina upplevelser? Det är en avgörande inställningstagande som du bör fundera på. Som jag ser på saken har du två alternativ. Att förlåta eller acceptera att du har den relationen du har med dina föräldrar och fokusera på det du har idag i ditt liv.
Om vi börjar med alternativet som handlar om förlåtelse. Att förlåta finns det myter om. Att man ska förlåta. Att allt går att förlåta. Att inte förlåta är omoget och egoistiskt. Nej, ingen kan komma med ett krav på förlåtelse utifrån. Att förlåta är en viljehandling, och man behöver fundera över om man vill förlåta, och vad.
Förlåtelse förutsätter att de som gjort oss fel visar att de förstått det, ber om ursäkt, och ändrar sitt beteende mot oss. En utmaning är att dem som vi kanske vill förlåta förklarar varför de gjorde som de gjort och det låter för oss som bortförklaringar, och de inte vill/kan ta sitt ansvar. För det är svårt att möta sig själv i att man gjort något som strider mot den man vill vara, och de värderingar som man har, de allra flesta vill vara goda föräldrar.
Många berättar om att förlåta när det blev möjligt var en befrielse; nu blev det som varit tungt utrett och avslutat. För så här är det väl, vi är alla mänskliga, vi sårar ofrånkomligen varandra, gör varandra besvikna och ledsna. Livet är så att det bjuder på sådant som vi inte vill ha och förtjänade. Om du vill läsa mer om förlåtelse rekommenderar jag boken: ”Förlåt och bli fri” av psykologen Barbro Holm Ivarsson. Men jag vill betona igen. Man behöver inte förlåta om man inte vill. Det man behöver då är att hitta ett sätt att gå vidare med sitt liv.
Vad är det andra alternativet? Acceptera att livet rymmer smärta och sorg samtidigt som du fokuserar ännu mer på nuet. Du skriver att du har ”ett rätt bra liv med kompisar, fantastisk sambo, och nära till skratt och glädje”. Så, acceptera att det här är ditt liv. Ibland grubblar du och ibland är du nöjd och skrattar. En strategi kan vara att begränsa ditt grubblande. Låt det inte härja för mycket med dig. Inför en "grubbeltid" om 15 minuter varje dag. Annan tid ska vara grubbelfri.
Ett tredje alternativ kan det vara att gå i psykoterapi. En inriktning av psykoterapi som skulle vara till särskilt hjälp för dig är den som benämns ACT (uttalas som order ”act” på engelska), en förkortning för Acceptance and Commitment Therapy. Som fokuserar på att öka livskvaliteten snarare än att få bort smärtsamma upplevelser. En bok som kan vara till hjälp är ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans” av psykologen Anna Kåver.
Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
