Är det psykisk misshandel?
Jag är 21 år och studerar på universitet. Jag har blivit uppfostrad med värderingarna om att familjen är viktigast och att det inte finns någon annan du kan lita på än familjen. Under en lång period så har jag trott på det men nu börjar jag ifrågasätta det.
Jag bor med min mamma och ibland känns det som jag inte kan andas. Ifall någon skulle be mig beskriva min mamma med tre ord skulle det vara överbeskyddande, impulsiv och svårhanterlig. Jag behöver be om lov ifall jag kan träffa mina vänner eller min pojkvän.
En dag hade jag varit ute sedan 15 på dagen till 19 på kvällen och fick en utskällning för att jag inte ringde och för att jag enligt min mamma "var ute hela dagen".
Min mamma kan ibland kalla mig för saker såsom lösaktig". En annan gång har hon kallat mig för "slampa" vilket i sig är väldigt ologiskt då jag inte ens får sova över hos min pojkvän.
När jag är ute om dagen är jag i konstant panik om att vara noga att ringa min mamma och berätta vad jag gör och var jag är. Detta ger mig väldigt mycket ångest. Jag vågar inte säga ifrån.
En kväll frågade jag om min pojkvän och jag kunde kolla på film hemma hos mig och hon svarade med arg ton och ifrågasatte ifall jag inte behövde studera, men tillslut sa hon ja men att det skulle "kosta mig". Jag fick genast en klump i magen. Sedan länge har jag lärt mig att jag inte kan fråga saker som kan göra min mamma arg för då får jag inte enbart ett "nej" utan även konsekvenser över en handling som jag har frågat om som jag inte ens har gjort.
Jag kom hem och bestämde mig att inte kolla film. Hon ifrågasatte den tid jag har lagt på mina studier och mina prioriteringar. Min skola kommer ALLTID komma först oavsett vad, och det sa jag till henne men hon fortsatte med att min pojkvän gör mig helt dum i huvudet och att jag går efter honom som en hund. Hon hånskrattade och betonade ordet pojkvän. Vid den här tidpunkten skrek hon redan på mig. Jag sa att jag är hemma och ska börja studera. Hon kallade mig för uppkäftig trots att jag ALDRIG i mitt liv ens har slagit igen mitt rums dörr.
Hon tog sats med handen för att slå ett slag med öppen handflata mot mitt huvud, men jag drog upp min arm och lyckades stoppa henne. Hon försökte slänga ut mig genom att säga att jag skulle gå härifrån, gå till min pojkvän, men jag vägrade. Jag sa till henne att ifall hon slog mig så skulle hon förlora mig, men hon hånskrattade åt det. Jag gick in till mitt rum, jag grät i floder. Min mamma stannade inte där utan hon fortsatte genom att gå in i mitt rum och kalla mig för "lösaktig" och "uppkäftig" och så vidare. Jag bad henne att snälla lämna mig ifred så jag kan plugga. Hon fortsatte ett par gånger till, tills den tredje gången jag bad henne och lämna mig ifred gick hon in till sitt rum. Hon sa jag "låtsades vara offer på det sättet jag grät". Jag och min mamma har pratat väldigt få meningar sedan dess.
Jag kan inte andas när hon är hemma. Jag vågar inte röra mig fritt i lägenheten, vågar inte stänga min dörr. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon har beskrivit hennes uppfostran med att hon måste hålla ett "kort koppel" om mig för att jag "tar för mig alldeles för mycket när hon ger lite längre koppel".
Min pojkvän har bett mig och flytta hem till honom men jag vågar inte. Jag skulle förlora allt, min familj... Min mamma har alltid sagt att jag inte kan göra någonting och att hon inte vet vad jag skulle göra utan henne. Jag känner mig helt värdelös. Min mamma har svårt att se mig och min bror som andra individer med andra tankar och känslor bortsett från henne själv. Hon blir arg när jag inte agerar som hon vill och jag har i flera år överlevt genom att enbart göra som hon vill utan att ifrågasätta henne.
Jag tror på att min mamma älskar mig, på sitt sätt, men jag klarar inte av min situation längre och jag vågar inte göra något åt saken. Ibland så tänker jag att jag kanske är överkänslig, och överreagerar, att hon älskar mig och försöker bara uppfostra mig rätt och att jag inte beter mig korrekt.
Men jag är en person som har ALDRIG varken druckit, rökt eller tagit droger i mitt liv men ändå så kan hon ringa mig när jag är ute och agera väldigt misstänksam och förstöra resten av min dag, tills jag får ta konsekvenser när jag kommer hem bara för att hon tror att jag gör något dåligt. Jag får inte gå hem till min pojkvän under dagen ifall inte jag har en anledning såsom att jag blev bjuden på ett födelsedagskalas. Jag får inte besöka ställen ifall jag inte har en logisk och bra anledning, jag kan inte säga "vi åkte till den här platsen för vi kände för det" eller "vi åkte bara runt i bilen".
Hennes osäkerhet på mig har påverkat mitt självförtroende.
Hon tror att jag inte klarar av att överleva utan henne och under en väldigt lång tid och även ibland nu så har jag trott på det. Jag hade problem i skolan ett tag och visste inte ifall jag skulle få fortsätta studera och övervägde att ta mitt liv ifall jag inte fick för jag ville inte göra min bror och min mamma besviken. Jag ville inte höra hur värdelös jag är. Jag vet inte ens vad jag håller på med när jag skriver detta. Kan jag få hjälp? Behöver jag ens hjälp? Detta kanske är normalt egentligen. Vart får jag hjälp? Hur ska jag våga och ta mig härifrån?
Psykolog Mathias Ortlieb svarar:
Jag kan börja med att bekräfta det du skriver i din rubrik, JA det är psykisk (och fysisk) misshandel. Det här beteendet som du beskriver är inte ok, oavsett vilka värderingar, syn på uppfostran eller liknande, som din mamma har. Det här beteendet är skadligt för dig och för er familj och det är inte hjälpsamt.
Jag ifrågasätter inte de värderingar som är viktiga för din familj, men sättet som din mamma förmedlar dem är bekymmersamt för att uttrycka mig milt. Oavsett värderingssystem så kan inte syftet vara att en ska må dåligt så som du gör. Det är aldrig ok att kalla någon för det som hon kallar dig, och det är aldrig ok att försöka slå en annan människa. Detta beteendet går ju faktiskt tvärt emot de värderingar som hon har uppfostrat dig med såsom ”du kan bara lita på familjen”. Jag blir upprörd när jag läser om det du utsätts för och det är svårt för mig att skriva i text hur fel jag tycker att det är, överlag är det viktigt att du följer din impuls och tar steget ut ifrån den här situationen.
Utöver värderingar är det tydligt att du beskriver din mamma som en person som har ett kontrollbehov, och då särskilt över dig. Ett sådant beteende är i min erfarenhet mycket sällan positivt, tvärtom så skapar det rädsla och ångest, ungefär så som du beskriver. Jag tror att den här situationen kommer att fortsätta och det kan vara mycket svårt att ändra en person som agerar på det här sättet. Det verkar dessutom som att din mamma har begränsad förståelse för din upplevelse i det här. Det tyder också på att hon är mycket fast i sin övertygelse och då blir det ännu svårare att försöka diskutera detta med henne. Man kan förstå en del av din mammas agerande utifrån att hon själv verkar ha fått en liknande uppväxt, oavsett så är hennes beteende inte ok.
Jag tycker att det är viktigt att du hittar ett annat boende, du är vuxen och har rätt att fatta dina egna beslut. Om du kan flytta in hos din pojkvän så är det kanske en bra lösning. Jag förstår att detta känns läskigt och att du är orolig för att förlora din familj, samtidigt, så som du har det nu kan du inte ha det! Jag vet att det finns andra som har upplevt liknande situationer och du är inte ensam i att ha en kontrollerande förälder. Jag vill också kommentera att du skriver att du känner dig värdelös och att du funderat över att ta ditt liv. Först och främst: NEJ! Du är inte värdelös, du är lika mycket värd som mig, din mamma eller vem som helst. Du förtjänar att må bra och du förtjänar också att få leva ditt liv så som du vill. Det är inte så konstigt att du känner så här eller att du vill dö. Att bli bemött med kontroll, hån, misstro och ilska skapar osäkerhet och rädsla och det är aldrig, aldrig en bra strategi oavsett vilka värderingar man har.
Detta som du går igenom är inte normalt och det är inte ok, jag tycker absolut att du gjorde rätt i att skriva till guiden. Jag tycker också att du ska söka hjälp på olika sätt för din familj kommer nog inte att ändra sina värderingar eller sitt agerande inom det närmsta. Gå in på länken nedan och läs mer, hör av dig till dem och be om hjälp. Jag vet att många känner igen sig i din situation och det finns hjälp att få, tveka inte nu utan gå vidare! Du har tagit de första stegen mot ett fritt och bättre liv, du vågar och du klarar det!
Glöm aldrig Pela och Fadime: https://gapf.se
Denna organisation arbetar med människor som har gått igenom liknande upplevelser som det du beskriver. Tveka inte utan hör av dig till dem och du kan ju bifoga det som du skrivit till mig.
Socialtjänsten i din kommun
Socialtjänsten är en bra instans som man kan vända dig för hjälp och stöd. Säkert har de erfarenhet av ärenden som liknar ditt. Se om du kan hitta kontaktuppgifter för socialkontoret där du du bor och slå dem en signal.
Varma hälsningar
