Min 12-åriga son accepterar inte min nya partner
Jag och mina tre barns pappa skilde oss för tre år sedan. Sedan dess har vi haft våra barn, som är 8, 12 och 14 år, boende hos oss varannan vecka. Det har väl funkat, men inte mer än så.
Pappan och jag har väldigt svårt för att kommunicera, och det är rätt spänt mellan oss. Till saken hör att det var jag som tog initiativ till skilsmässan, medan barnens pappa inte alls var med på det. Jag flyttade ut och lät honom köpa ut mig ur lägenheten. Han tycker att jag har förstört hans liv, och vår barns liv. Jag upplever att våra barn mår bra. Självklart har det varit, och är emellanåt, jobbigt, men på det stora hela tycker jag att vi tar oss framåt bra.
Jag har tagit hand om mig och sett till att ordna det bra för mig efter separationen, med vänner, jobb och aktiviteter. Han mår dåligt, jag gissar att han är deprimerad. I somras, nästan tre år sedan separationen, träffade jag en ny man. Jag blev stormförälskad - och överrumplad och överraskad av mina starka känslor eftersom jag var så nöjd med mitt egenhändigt ordnade liv och inte hade känt att jag behövde någon ny man i mitt liv.
Mina barn fick träffa min nya partner efter bara 1,5 månad. Och min mellanson avskydde honom. Min 15-åring tycker att han är schysst och min 8-åring bryr sig inte så mycket. Men sonens starka känsla av avsky har sedan det första mötet bara stärkts. Han blir svart i ögonen av ilska när min nya partner kommer på tal, och vägrar träffa honom. Jag umgås med min partner de veckor jag inte har barnen, och en gång har han varit hemma hos oss en vardagskväll när mellansonen var på träning.
Jag har inget stöd från barnens pappa i att acceptera min partner. Pappan tycker tvärtemot att jag är "otrogen" mot honom (trots att vi är skilda) och är väldigt arg och sårad för att jag har träffat någon. Vår relation är sämre än någonsin. Jag vet inte hur jag ska gå till väga för att nå fram till min son. Han vill inte lyssna och inte prata, sist min partner kom på tal stack sonen iväg till sin pappa och sov över där.
Jag förstår att min son är orolig för att jag ska överge honom. Jag har alltid gett honom mycket uppmärksamhet - han behöver det - och nu får han de facto mindre uppmärksamhet. Det måste göra ont för honom. Men jag kan väl inte tvingas välja? Jag kan väl inte låta min sons ilska få mig att lämna den nya mannen som gör mig så lycklig? När jag och sonen har bråkat blir vi snabbt sams igen och har en väldigt nära relation. Men jag känner att jag måste komma framåt.
Vi kan inte sitta fast i den här situationen hur länge som helst, men jag vet inte hur jag bryter den onda cirkeln. Jag hade velat ta med min son till en familjerådgivare för att prata, men det går inte hans pappa med på. Mest paradoxalt är att min partner är en person som min son helt säkert hade tyckt om, om de hade lärt känna varandra under andra omständigheter.
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Tack för ditt brev som jag tror att många kan känna igen sig i. Att separationer blir svåra och utdragna och att parterna mår olika bra eller dåligt är tyvärr vanligt. Inte minst när det finns barn inblandade eftersom det gör att man trots separationen inte riktigt kan släppa varandra och gå vidare utan har kvar ett band i form av det gemensamma föräldraskapet. Att det då i sin tur även påverkar barnen är mer regel än undantag.
I den situation ni nu befinner er tänker jag att det är med din före detta man som du bör gå i samtal i första hand. Kanske har ni redan testat det? Men även om ni gjort det tidigare kanske ni bör göra det igen eftersom ni nu är i en delvis ny situation då du träffat en ny partner.
Ofta när barn tar väldigt stark ställning mot en förälders nya partner är det nämligen för att de känner oro för den andra föräldern och uppfattar att den signalerar att den nya inte är ok. Kan det vara så i ert fall, att din son känner oro för sin pappa och för hans mående? När hans pappa dessutom reagerar starkt negativ på att du träffat en ny man känner sonen kanske av det och reagerar på det han också?
Det är som sagt inte särskilt ovanligt och brukar lägga sig när den förälder som är fortsatt ensam visar att hen mår bra. Av den anledningen tänker jag att du och barnens pappa ska gå i samtal så att ni kan tala om detta och om hur ni kan ha barnens bästa som ledstjärna när ni funderar över hur ni ska agera.
Det här med att ha barnens bästa i fokus kan vara lite knepigt. När känslorna hos föräldrar är starka finns risk att man ser sina egna känslor i sina barn. Man tror att de känner det man själv känner och behöver det man själv behöver. Det här är mänskligt men ändå viktigt att försöka ha koll på och sortera i, för annars finns risk att man gör saker för sin egen skull men argumenterar för att man gör det för barnen och det kan ibland leda till att barnen kommer i kläm på ett olyckligt sätt.
Du är också inne på att din sons reaktion kan bero på att han blir orolig för hur din och hans relation ska påverkas av att du har en ny partner. Eftersom han inte vill tala med dig om det tänker jag att du gör klokt i att, utrustad med tålamod, visa honom att han och hans syskon fortfarande är viktigast för dig. Sakta men säkert kommer han nog att bli lugnare med det som sker och förstå att hans roll inte är hotad men att er familj har förändrats ännu lite till. Förändringar av familjen har han ju redan varit med om men kanske har han inte helt hunnit vänja sig vid allt det nya innan nästa stora grej sker, så att han helt enkelt behöver mer tid på sig.
En annan aspekt av det hela är hur du och din nya partner ska gå vidare med er relation. Ni måste ju känna er för vad som är ok för er men kanske är det bästa nu att ni håller er relation utanför barnen? Ni behöver inte ljuga om att ni ses, men kanske kan ni göra det på egen hand och när du inte har dina barn? På så sätt kan er relation finnas kvar och utvecklas vidare för er men din son behöver inte hantera den just nu utan kan få lite mer tid på sig att vänja sig vid den och bli tryggare med att den är okej. Du och barnens pappa kan också hinna gå i samtal och kanske komma en bit på vägen i hur ni kan hålla barnens bästa i fokus.
Jag tänker också att det är viktigt, som du själv är inne på, att inte din son blir ”ansvarig” för hur du ska göra med din relation för det är ett för stort ansar för honom att bära. Nu, det vill säga på kort sikt, skulle han kanske bli lättad om du sa att du gjort slut, men på längre sikt kommer han förstå att han ställde sig i vägen för något som var väldigt viktigt för dig men också att du lät honom göra det. Det kan skapa jobbiga känslor både inom honom och mellan er, så försök undvika det. Väljer du att avsluta din nuvarande relation så bör det vara av skäl som handlar om dig.
Vänligen
