Mina döttrar tycker jag varit en hemsk mamma
Redan innan deras far dog för ett år sedan var mina döttrar, båda i 30- årsåldern deprimerade. Bägge hade gått i terapi och hade det kämpigt. Bägge mycket ambitiösa och med fara för utbrändhet.
Jag har efter min makes död fått höra vilken hemsk mamma jag har varit och första gången blev jag chockad över deras gemensamma uppfattning om mig. Jag hade faktiskt trott att jag gjort ett bra "jobb" och var stolt över mig själv. Försökte ge dem allt det jag själv saknat från min mamma under min egen uppväxttid, intresse, härliga sommarlov...Men det jag vid våra träffar nu får är bara anklagelser, försummelser och fel jag gjort. Dessa upprepas, vilket inte behövs för redan första gången satt orden kvar som tatueringar i min hjärna.
Jag har nästan blivit rädd för deras besök för efteråt känner jag mig tilltryckt, orättvist behandlad och ofta tillintetgjord. Det kan hålla i sig i veckor. Jag har bett om förlåtelse för det de tycker att jag gjort fel, ändå kommer sophinken hälld över mig så fort vi träffas. Det har gått bättre om vi inte vistats hemma utan gjort något tillsammans. Då kan det till och med vara trevligt. Det är så synd, vi skulle kunna ha stöttat varandra i sorgen, men detta är oundvikligt tydligen.
Jag förstår mina döttrar, sorgen som lagts till depressionen gör deras liv väldigt tungt. Själv bör jag tassa på tå, säga ja och amen till allt. Jag får inte vara mig själv utan de pockar på en förändring. Jag är 71 år nota bene. Jag tycker om att få pyssla om dem och vill gärna att de sover över, men de har betonat att jag inte kan förvänta mig så täta besök. I grund och botten är de väl oroliga för mig eftersom jag inte har sa många bekanta. Självvalt. Vet inte hur jag ska bete mig längre.
Grammofonskivans nål glider alltid in i samma destruktiva spår. Ena dagen verkar de tycka att jag är helt OK, den andra är jag inte vatten värd. Utan att jag förstår varför. Det jag gjort för att skydda dem, till exempel att inte berätta för bekanta om deras depression, har de förhånat. "Skäms du för oss", kan de säga. "Vi skäms inte". Känner att jag själv håller på att bli sjuk av allt det här och tänker tankar som att det vore skönt för dem om jag inte fanns mer. Det känns så tufft eftersom vi hade, trodde jag, ett väldigt nära förhållande fram till det att de var mellan 20 och 25. Allt känns som en infekterad varböld som läker på ytan, men bara ett enda litet stick /(ord) får den att brista vid våra möten. Möten jag oftast glatt mig åt men inte avkrävt dem.
Hur bemöter jag mina döttrar bäst? Jag har försökt allt men snart orkar jag inte träffa dem mer, fast jag gärna skulle vilja det.
Psykolog Liria Ortiz svarar:
Vi vet att den person man är, och den psykiska hälsa man har, har ett måttligt samband med de föräldrar som man haft. Om vi bortser från mycket dysfunktionella föräldrar. Mer avgörande är vad som hände i skolan, bland kamrater, och vilka gener man har. Men i våra föreställningar är vi benägna att ge våra föräldrar allt ansvar för våra svårigheter i vuxenlivet. Dåligt självförtroende, och benägenhet för oro och nedstämdhet, det är exempel på saker som vi i vår berättelse om vilka vi är sätter i samband med våra föräldrar och hur de var och betedde sig. Och det är en sanning med många modifikationer och variabler. Det är sällan som det är så enkel.
Är det så att dina döttrars anklagelser handlar om att de anser att du var på ett sätt som mamma som förklarar deras depressiva besvär som vuxna? Frågan är om det är ett rätt och rimligt antagande från deras sida. Du skriver att fram till för några år sedan hade ni det nära och bra er emellan. Du har förstått det som du gjort ”ett bra jobb” som mamma. Men nu är det bara anklagelser om hur hemsk du har varit. Så något har hänt. Du funderar på om sorgen efter deras pappa, som dog för ett år sedan, kan vara en förklaring. Tillsammans med deras depressiva besvär. Med varför denna ilska mot dig? Just nu. I en situation när du är sårbar. Deras pappas död innebär också att du har förlorat din man och är nybliven änka. Känner du dig inte sviken och arg på dem?
Det finns så många myter om hur vi är i familjer. En av dem är att mammor alltid ska vara förstående och förlåtande. Jag märker mellan raderna din strävan att vara just så. Men förtjänar dina döttrar något så kärleksfullt av dig egentligen? Med tanke på hur de beter sig. Och kanske har de helt fel om hur du var som mamma? Det är kanske du som har rätt? Du gav dem det som du själv inte fick. Jag tror att det är viktigt att du tillåter dig att ställa dig de här frågorna. Det är inte alltid barnen som har ”den sanna berättelsen” om vad som hänt under uppväxten. Våra barndomsminnen är opålitliga, säger minnesforskarna, och formas om utifrån föreställningar som vi har fått som vuxna om hur det var.
Ska du då träffa dem? Jag föreslår att du ställer villkor för detta. Att du kan tänka dig att träffa dem men att samtalen emellan då ska handla om det som pågår idag, i deras och ditt liv. Inte barndomen. Att du inte längre vill att era möten blir till ”rättegångar” om deras barndom med dig som svarande. Om dina döttrar anser att det är viktigt för dem att få samtala om sin barndom och dina brister som mamma så får de hitta andra sammanhang för det, partner, vänner eller i psykoterapi. Säg som det är för dig, att du har tröttnat, och att du bara inte vill längre. Accepterar de inte detta, så kanske det bästa är att du tar en paus från dem. Och hör av dig efter ett tag. Kanske du ändå sådde ett frö hos dem som växt till en insikt.
Och träffa folk. Vänner, släktingar, och andra omkring dig. Som uppskattar dig, och som får dig att må bra. Stärk ditt psykologiska immunförsvar!
Med värme.
