Är jag för överbeskyddande?

Psykolog Liv Svirsky svarar:

Eftersom ditt brev är ganska kort blir mitt svar kanske inte helt rätt för dig, men jag hoppas att du ändå hittar några saker som känns användbara i ditt och ert fall.

Jag tolkar, fel eller rätt, ditt brev som att du och barnets pappa har en önskan om barnet ska umgås med er båda. Är det kanske så att sonen på sikt ska bo med er båda? I så fall tänker jag att det är viktigt och bra att ni redan tidigt samarbetar för att nå detta.

Så små barn som din son är som regel ganska öppna mot de flesta människor, det har helt enkelt ett överlevnadsvärde för små barn att kunna bli omhändertagna av många människor. De har också ganska kort minne så för att de ska komma ihåg en person behöver de träffas ganska ofta. Av de här anledningarna vore det bra om sonen och hans pappa får träffas ofta, gärna flera gånger i veckan, och då så klart även när sonen är vaken eftersom han i sovande tillstånd är ganska omedveten om vad som sker runt honom.

Det är ju inte alldeles enkelt att planera tider för möten med så små barn eftersom de tenderar att somna ofta och ganska oregelbundet, så därför måste passen ni träffas troligen vara så långa att även om sonen råkar somna under tiden så hinner han vakna medan pappa är kvar. Eftersom han spenderar mest tid med dig kan det ju vara klokt att du är med inledningsvis under mötena men sen behöver du successivt lämna över ansvaret till hans pappa så att de får möjlighet att börja skapa en riktig relation och inte en som enbart bygger på att du är med. Pappa behöver till exempel få vara den som byter blöjor, leker, ger mat, ger nappen, bär och gosar. Allt det där som innebär att vara omhändertagare av ett barn och som också gör att man kan vara den som tröstar barnet när det är ledset eller söver det när det är dags att somna.

Om du känner dig otrygg med att lämna sonen till hans pappa behöver du fundera på vad det beror på. Misstror du hans pappas förmåga att ta hand om honom? Eller handlar det om att du saknar din lilla son när du är ifrån honom? I det förra fallet måste du fundera noga på om du har fog för sådana tankar och har du det behöver du kanske gå vidare med dem när det kommer till frågor om vårdnad och umgänge. Handlar det snarare om längtan kanske ni kan bestämma att pappa tar kort på pojken och skickar dig med jämna mellanrum de stunder ni är ifrån varandra. Då får du se sonen och ser att han har det bra samtidigt som de får chansen att skapa en relation mellan sig. Stundernas längd kan initialt vara ganska korta och sen successivt förlängas när du känner dig lugnare. De första gångerna kommer det kännas både otryggt och ovant att lämna över men liksom de vänjer sig vid att vara tillsammans kommer du vänja dig och känna dig allt mer trygg med situationen.

Om ni kan jobba på det här viset tänker jag att ni i takt med sonens ökade ålder kan förlänga passen han är med en av er så att ni på sikt kan få till stånd en fungerande gemensam vårdnad om honom. Ofta talar vi ju om att barn vars föräldrar är separerade bor en vecka i taget hos respektive förälder men de hela veckorna brukar vara aktuellt först när barnen är några år gamla, innan dess är det vanligt med kortare pass om 2-3 dygn innan det är dags att byta.

Om du och sonens pappa har svårt att få det här att fungera och har olika åsikter om hur ni ska gå till väga skulle ni kanske behöva någon stödperson att tala med som kan guida er i ert upplägg? Jag skulle föreslå att ni då ber att få kontakt med den psykolog som är knuten till er BVC. Det ni gör nu är viktigt då det lägger grunden för era framtida relationer så ett bra samarbete är mycket värt för allas skull, inte minst er sons.

Vänligen