Mormor kränker sitt barnbarn
Min mamma lägger sig i min uppfostran av min sjuåring. Hon tycker att jag är alldeles för slapp och att barnet är oförskämt.
Den enda som mitt barn riktigt bråkar med är just mormor. Det är som att hon både provoceras av honom och provocerar honom. Hon kan börja retas så det till slut leder till ett utbrott från min son. Hon kan inte ta att någon säger emot, och kan skrika åt honom och ta tag i honom ordentligt så det blivit blåmärken. Det här går emot allt vad jag själv står för, man kan bråka utan att kränka den andra. De senaste gångerna vi setts har de börjat bråka över struntsaker som bottnar i att han inte gör som hon säger eller tycker, som att han ville ha sällskap på toa men hon tycker att han är så stor och kan gå själv utan sällskap. När han då vill ha sällskap kräver hon ett svar på varför. Och så är det igång.
Sen får jag långa utläggningar om hur dålig jag är på att uppfostra. Ända sen sonens födsel har hon lagt sig i allt och är rätt så oengagerad. När jag själv var liten var min syster favoriten, och är det fortfarande. Mamma var väldigt arg och hårdhänt när vi var små och jag vågade aldrig säga emot. Fick alltid höra att jag var så väluppfostrad, men jag vågade inte göra något fel, för det skulle jag få igen. Det är först nu som vuxen och med eget barn jag vägrar ta det här och säger emot, och det klarar hon inte av och det slutar med personangrepp.
Och allt det här får mig att känna mig helt värdelös som förälder. Min son fungerar i andra sociala sammanhang, med vänner och i skola och när det bara är vi. Så fel kan jag väl inte göra? Jag vet inte hur jag ska hantera min mamma.
Psykolog Liria Ortiz svarar:
Så här illa ska ni inte ha det, varken din son eller du! Låt oss börja med din son. Det din mamma gör är att hon misshandlar honom. Hon gör det psykiskt när hon ”retar” och ”provocerar” honom. En vuxen ska inte förhålla sig så till en sjuåring! Och hon misshandlar honom fysiskt när hon tar tag i honom så att han får blåmärken. Barn ska bemötas av vuxna med respekt och kärleksfull omsorg. Om inte en vuxen kan detta är regeln enkel, barnet måste skyddas från den vuxna personen, även om den vuxne är en förälder eller en nära anhörig.
Barn är duktiga på att återhämta sig och kompensera för erfarenheter som de gör av att bli illa behandlade. När det finns andra vuxna i deras omgivning som de kan knyta an till och som behandlar dem med respekt och värme. Som jag läser ditt brev verkar det vara precis det som du har gjort; du har bemöt honom just på det sättet, tvärtom till vad du blev utsatt för genom din mammas, din sons mormors, auktoritära och aggressiva sätt. Så har också din sjuåring blivit en självständig och frimodig kille.
Men sorgligt nog så provocerar det din mamma att möta ett barnbarn som är så. Det du berättar om din mammas sätt att bete sig tidigare mot dig, och nu mot sitt barnbarn, gör att jag betraktar henne som en riskperson i umgänge med barn. Med det menar jag att risken är stor att hon kan misshandla ett barn, psykiskt eller fysiskt. Som följd av det aggressiva draget som hon har, hennes dåliga impulskontroll, och hennes lättkränkthet. På något sätt brister hon i förmågan att uppfatta ett barn som ett barn.
Och det måste du förhålla dig till. Jag rekommenderar dig att du inte låter din mamma vara ensam med din sjuåring. Låt honom inte sova över ensam hos henne, och tillåt henne inte att vara barnvakt vid tillfällen när du inte är hemma. Det kan ju vara svårt att inte alls låta en sjuåring få träffa sin mormor, så du vill kanske ändå ge möjligheter till det. Men mitt råd är att du inte låter det bli alltför ofta, och att du alltid är med när det sker. Det kan vara klokt att ytterligare någon vuxen är med om du bedömer att det kan ha ett återhållande effekt på din mammas aggressivitet, och benägenhet att reta och provocera din son.
Du är en mycket bättre mamma för sin sjuåring än vad hon någonsin var för dig! Att du blivit den varma och kloka mamma som du är som försvarar din son mot din aggressiva mamma är något du ska vara stolt över. Du framstår för mig som ett maskrosbarn, och en lejoninna som mamma! Men det är klart att det är tröttsamt för dig att träffa din mamma, och återkommande bli kränkt av henne, och behöva försvara dig och din son. Jag tror att det är dags att du gör riktigt tydligt vilka dina gränser är för vad du står ut med från henne. Både vad gäller dig och din sjuåring.
Vad du skulle kunna säga är att du kräver att när ni ses ska hon inte säga ett kritiskt ord om din uppfostran av din pojke, eller om honom. Hon får inte heller reta eller provocera honom, det är långt över gränsen för hur ett barn ska bemötas. Och att hon inte får ta tag i honom som hon gjort hittills. Du betraktar det som misshandel. Fundera på möjligheten att du ger henne en prövotid på tre tillfällen, och om hon inte klarar av att förändra sig och motsvara det du begär under de tre tillfällena så kommer du att bryta kontakten med henne för tre månader. Efter det erbjuder du en ny prövotid. I förhoppningen att hon tänkt efter och blivit mer motiverad att förändra sig. Men om det inte blir bättre kommer du att bryta med henne. Med tanke på din mammas aggressiva sätt kan det vara klokt om du skriver ett brev till henne och berättar om att det är det här (eller något liknande) som du kommit fram till.
Är det inte för hårt? Nej, jag tycker inte det. Det handlar om att skydda din son, och att freda dig själv. Vi vill gärna att mammor (och pappor) och morföräldrar och farföräldrar ska vara varma och generösa, förstå vad vi känner och behöver, och skydda oss. Vi känner starkt och intuitivt att så borde det vara. Men när det inte är så måste vi sörja det, acceptera hur det är, och förhålla oss sakligt till det som är.
Det är förstås viktigt att de krav som du framför är förankrade i dig, upplevs av dig som att det är det här du vill göra, och att tror att du klarar av att hålla till det. Så mitt sista råd till dig är att du träffar en familjerådgivare på egen hand i kommunen där du bor, och får hjälp att komma till ett genomtänkt beslut om vad du vill göra.
Många varma hälsningar