Jag är adopterad och har svårt med anknytning

Jag är en kvinna strax efter 40 och adopterad från ett annat land i mitten av 70-talet då jag var cirka åtta månader. Både innan och när jag kom till Sverige låg jag på sjukhus i långa perioder, samt på barnhem. Jag har fått berättat att man endast tog upp mej vid matning och blöjbyte, samt att jag delade säng med en döende barn.

När jag kom till Sverige hade jag och min adoptivmamma svårt att skapa band emellan oss, säger hon. Hon har sagt att jag inte ville att hon skulle ta i mej, när jag börjat prata sa jag ofta "du är inte min mamma". Jag vet att hon även studerade på annan ort under veckorna, när jag kan ha varit runt två och ett halvt år. Och min adoptivpappa var hemma själv med mej och min bror, som är deras biologiska son. När jag var tre separerade mina föräldrar och vi träffade pappa varannan eller var tredje helg.

När det var dags för dagis och skola blev det tufft, mycket problem bråk med mera. Relationen till min mamma fortsatte att vara problematisk. När jag var runt fem år träffade mamma en ny man som blev vår styvpappa. Han gick in och tog ett väldigt stort ansvar och blev verkligen en förälder. Men när jag var 15 år bestämde mina föräldrar att jag skulle byta skola och flytta till en annan stad 35 mil hemifrån. För att min tonårsrevolt blev för jobbig för dom, med skolk.

Första året flyttade min styvpappa med mej, därefter bodde jag på internat. Jag var emot detta beslut men hade ingen talan, vilket gjort att jag känt mej avvisad och sviken från familjen. Vi har en god relation idag, jag och min mamma. Men tyvärr finns dessa känslor kvar hos mej och blossar upp då och då. Dels för att jag tror det gett mej svåra problem att knyta an till människor när det kommer till djupare relationer, som till exempel parrelation. Jag har också stora problem att känna och överhuvudtaget engagera mej i min brors barn. När vi är tillsammans blir jag rentav dum och irriterad på dom. 

Min mamma tycker att jag borde se möjligheterna i dessa barn när jag själv inte fått några. Men för mej är det svårt när jag inte kan se ett spår av mej i dom. Även om jag önskade att jag kunde vara en bra faster som fanns där så känner jag inte så för barnen, utan det känns som om att jag bara gör våld på mina egna känslor. Att tvinga mej känna något som jag inte känner.

Så min fråga är hur gör jag för att komma vidare?


Psykolog Liv Svirsky svarar:

Tack för ditt brev. Det låter verkligen som du haft en uppväxt kantad av uppbrott där du tidigt blivit utsatt för svåra situationer och där människor som varit viktiga för dig klivit in och ut ur ditt liv på ett sätt som inte varit förutsägbart för dig. Vad fint att då höra att du och din mamma, trots er tidvis stökiga resa, ändå hittat varandra och nu kan ha en huvudsakligen god relation!

Du skriver ingenting om ifall du har gått i någon form av terapi under åren, så det är en fråga som väcks hos mig. Jag tänker att du har många upplevelser som du kanske skulle behöva få hjälp att bearbeta och hantera för att kunna lägga det förflutna bakom dig och rikta fokus på ditt nuvarande liv. Att ha varit med om många tuffa upplevelser påverkar oss ju och kan naturligtvis spela in i hur vi närmar oss nära relationer i vuxen ålder. Samtidigt har ju människan en fantastisk förmåga att hantera saker och gå vidare men för att få tillgång till det kan en terapi ibland vara ett bra verktyg. 

En annan sak som jag blir nyfiken på är hur relationerna till din pappa och styvpappa ser ut idag? Du beskriver dem bägge som personer som varit viktiga för dig under uppväxten men som sedan fick en mer distanserad roll i ditt liv. Om relationen till dem idag är god så är ju det jättefint, men om där finns problem kanske även det är något som du skulle vilja jobba med i en terapi? 

Du skriver också om de svårigheter du känner i relation till dina brorsbarn. Hur man känner för barn beror ju på så många olika saker. Dels kan det ju handla om vilken relation man har till de aktuella barnens förälder/föräldrar. Hur ser din och din brors relation ut idag? Kan den på något sätt förklara de känslor du känner inför hans barn? 

En annan aspekt är ju att alla människor inte är så roade av barn. Det här anses ibland lite fult och förbjudet men är icke desto mindre en sanning eftersom vi alla är olika. Hur är det för dig? Brukar du tycka om och engagera dig i barn eller är du generellt inte så intresserad eller till och med lite lättirriterad i närheten av barn? Jag tänker att ditt generella intresse för barn är viktigt även om barnen ifråga råkar vara din brors. 

Ytterligare en aspekt, som delvis hänger samman med den förra, och som kanske kan vara aktuell är om du känner press från dig själv och/eller från omgivningen på att du ska känna på ett visst sätt inför din brors barn? Jag anar en antydan till det i det du skriver så kanske är så fallet? Att känna sådana förväntningar på sig kan i sig skapa problem eftersom den pressen kan skapa osäkerhet och prestationsångest. Tror du att det kan vara något sådant som sker för din del? I så fall kanske du behöver ge dig själv utrymme att känna precis det du gör och försöka frigöra dig från förväntningar.  

Rent konkret kan man ju säga att om man vill skapa en relation till barn som man inte känner så bra men där det finns en genuin önskan om ökad närhet, så är ett bra recept att spendera tid med dem. Genom att ägna mer tid med barn, göra saker tillsammans med dem som de uppskattar och intressera sig för deras upplevelser och tankar brukar man få se nya sidor av dem som kan väcka nya känslor. Men det måste som sagt bottna i en genuin önskan från din del och även barnen måste ha ett intresse av att vara tillsammans med dig, något jag tror ligger nära för dig att ta hänsyn till utifrån dina egna upplevelser av att inte få ha en talan i beslut som tas och som rör dig. 

Avslutningsvis tänker jag att du kanske kan fundera över de här frågorna för att reda ut var du står i relation till din brors barn. Om du landar i att du vill att den ska förändras till det bättre kanske du kan jobba på att umgås mer med dem och se vad det leder till. 

Vänligen