2020-10-09
Hur hjälper jag min 20-åriga dotter med tvångssyndrom?
Jag har en dotter som är 20 år. Ända sen hon varit liten har hon haft olika tvång för sig. Vi har tagit upp detta med vården men fått till svar att så länge det inte tar över hennes liv så.....
När min dotter kom upp i elvaårsåldern började hon stjäla pengar av oss, bli mer inåtvänd och trubbig till sättet. Hon stängde in sig på sitt rum och ja den tiden var hon mycket osocial. Vi gjorde vad vi kunde och tog det mycket för pubertetsbeteende. Sedan i trettonårsåldern upptäckte vi att hon skar sig och detta gjorde hon i några år. Hennes självskadebeteende inbegrep också bulimi och enorma ångestattacker. Vi sökte via BUP men dottern ville inte ha hjälp och jag fick känslan av att hon manipulerade dem också.
När hon var 17 år slutade hon gå till skolan. Hon hade alltid skött skolan och är mycket intelligent. Hennes tvång ökade och inbegrep fler och fler saker. Hon slutade dock att skära sig. Under hela denna period har hon haft ångest, självmordstankar osv. Jag har upplevt henne deprimerad men hon har vägrat medicinering och KBT som hon börjat med har hon slutat. Hon upptog skolan igen och går nu ett extra år. Hon har enorma humörsvängningar och skriker ut sin ilska som ett barn. Jag har tidigare försökt att få henne utredd men utan gensvar från vården då hon varit så skötsam i skolan. Nu när hon är myndig vägrar hon.
Hon har även social fobi och blir helt slut av att umgås med människor eller vara i sociala sammanhang och behöver då vila en eller två dagar (hon blir fysiskt utmattad) . Jag börjar som förälder känna mig så trött på att det aldrig sker någon progression eller att hon inte vill ha hjälp eller gör något åt sin situation. Jag har flera gånger talat med henne om situationen och vi har även kommit överens om hur vi ska gå vidare med vissa saker till exempel hennes spolande och blötande med vatten (hon har enorm bacillskräck) hon förstår att det hon gör inte är rationellt men hon vill inte ändra på något. Hon kan inte torka sig på handdukar, hon tvättar sig skinnflådd och hon förstör inredningen (vattenskador)
När jag skriver det låter det inte klokt....jag försöker förhålla mig pedagogiskt till allt och vi gör olika saker för att bringa ordning och struktur i tillvaron för henne men ibland faller jag och känslorna av frustration och oro tar över och jag blir arg och dum. Vi förlåter varandra och just då förstår hon och kan sätta ord på sitt beteende men hon vill inte ha hjälp. Vi har tre ytterligare barn och hela vår familj har fått anpassa oss efter hennes olika beteenden.
Jag skulle kunna göra listan lång på hur livet levt med oss och hur trött jag är eller förtvivlad är rätta ordet för samtidigt känner jag att jag aldrig kan tröttna på att stödja mitt älskade barn. Vi har samtidigt vant oss vid situationen och den har blivit vår vardag sedan länge. Hennes far är helt utanför det här då vår dotter aldrig har velat knyta an till honom tyvärr. När det gäller anknytning och empati så är min dotter väldigt noga med vem som får beröra henne och kramar har hon aldrig varit frikostig med.
Vår dotter har många underbara sidor som jag inte beskrivit också såklart. Finns det något jag kan göra för att få henne att acceptera stöd och hjälp? Eller ska jag bara låta henne vara i sitt ordnade kaos? Med lite stöd skulle hon kunna få ett så mycket bättre liv och kanske livslust.
Psykolog Liria Ortiz svarar:
Det är mycket som faller på dig. Din dotter har det svårt, och du finns där för henne. Som en ständig jour. Och det har pågått länge. Det är förstås så att du inte kan tänka dig något annat. Du älskar henne, hon är din dotter, och i all oro och trötthet har du en kärleksfull förmåga att även se hennes ”underbara sidor”.
Du frågar om vad du kan göra (ännu) mer för att få henne att acceptera stöd och hjälp. Utanför dig. För så är det väl, att du blir allt tröttare och det är inte alls konstigt. Jag vill lyfta in det perspektivet även om du inte nämner i ditt brev. Att även du behöver stöd. Jag återkommer till det.
Jag vet inte hur du samtalat med din dotter, och jag kan ha fel i det jag skriver nu, men ett vanligt mönster som uppstår i relationen mellan den med problem och den anhöriga är att man får två tydliga roller som blir alltmer fastlåsta allteftersom tiden går, och efter en tid känns det som att man spelar roller i en pågående teaterföreställning. Repliker och motrepliker upprepar sig. Och det slutar som alltid med att någon rusar ut från scenen. Rollen som anhörig är att vara den som vill rätta till; man vädjar, argumenterar, berättar, och kräver. Rollen som den som har problem fastnar i är bagatellisera, förminska och underkänna det som den andra säger, och att med en allt tröttare och högre röst hävda sin autonomi.
Om vi accepterar det hopplösa i detta kan vi kanske få plats för ett nytänkande och en kreativitet. Din dotter har återupptagit skolan, skriver du. Vad säger du, är inte det något verkligt positivt, och tecken på något. En vilja, en ambition att komma vidare till ett vuxnare liv? Bli något? Börja högskolestudier? Jag tycker mig se något nyfiket och optimistiskt i detta beslut av din dotter.
Så här vill jag fortsätta. Vi vet att vi motiveras att kämpa på, och utsätta oss för saker vi inte gillar, av långsiktiga mål. Eller annorlunda uttryckt, att göra det här och nu och på sikt som möjliggör för oss som vi få det som vi värderar högt, det som inom psykologin kallas för att handla i värderad riktning. Överfört till din dotters situation skulle det innebära att inte alls prata om fördelar med att söka hjälp nu (och jag anar att ni ägnat er åt det många gånger) utan att erbjuda henne att få prata om vilket liv hon vill ha om ett år eller två år.
Din dotter är på väg att bli vuxen. Om hennes längtan, drömmar och ambitioner. Och att utifrån det hjälpa henne att börja hitta en riktning för sitt liv, en kompassnål att följa. Någon har beskrivit det som att det handlar om att få en trotsig drivkraft: Jo, jag har mina problem, men det ska inte hindra mig, jag ska göra det som är bra för mig, här och nu, och på sikt, trots min ångest. Att inta ett närmast uppkäftigt förhållande till alla symtomen!
Är det du som kan vara hennes bollplank i ett sådant samtal? Eller någon annan vuxen i er omgivning som din dotter har förtroende för? Fundera på det. Ibland kan det vara lättare att prata med en utomstående. Vill du veta mer om det här sättet att se på motivation kan du söka på nätet på sökorden accepterande strategier, fokus på accepterande, och kreativ hopplöshet.
Det är klart att motivation inte räcker, den är ett första steg, din dotter behöver gå i psykoterapi, och kan troligen också ha hjälp av läkemedelsbehandling för en tid. Du har helt rätt i att hon med ”stöd skulle få ett så mycket bättre liv”. Men det ena förutsätter det andra.
Så till dig. Om du inte har det redan, få stöd från andra i samma situation, till exempel i en stödorganisation som Svenska OCD-förbundet Ananke eller Ångestförbundet, ÅSS.
Varma hälsningar.
