Förlorat min fru och meningen med det mesta

Jag är en man på 50 år med två vuxna barn. I våras förlorade jag min fru efter mer än 10 år av kamp mot cancer. 

Den sista tiden gick jättefort då hon fick akut organsvikt som inte gick att hantera. Vi var tillsammans i 35 år och alltid varit varandra väldigt nära. Vi har till och med arbetat på samma arbetsplats med arbetsborden bredvid varandra. Under hela sjukdomstiden prioriterade och stöttade jag min fru men jag blev själv sjukskriven för utmattningssyndrom under flera längre perioder under de senaste 5 åren. Sedan hennes bortgång har jag blivit mera energilös och matlusten finns inte där den borde vara. Ofta känner jag värk i kroppen och tryck över bröstet och en panikkänsla blandat med ilska av vad som hände och att hon är borta. 

Jag känner mig då energilös och blir sittande ihopkrupen på golvet gråtande. Jag har sedan hennes bortgång inte haft någon att prata med om min frus sjukdom eller min upplevelse den sista svåra tiden på sjukhus och Hospice. En dag dag före jul orkade jag inte upp utan sjukskrev mig en vecka. De två första dagarna sov jag bort och jag kände mig så tom och övergiven. Ibland kan det finnas ett kort ögonblick med lite energi och positiva tankar men sedan faller jag ned i ett okontrollerat mörker. Jag blir gråtfärdig, hjärtat slår hårt och jag vet inte var jag ska ta vägen när jag tänker på vem jag förlorat. Jag vill bara bort och slippa allt. 

Jag dricker inte ofta men det har blivit mycket mer vid varje tillfälle, och på konstiga tider, för att bli berusad. Jag har sedan hon gick bort tappat bort meningsfullheten i det mesta jag gör. Jag gör inget av det som tidigare gav mig glädje för hon var delaktig i allt. Tidigare tränade jag ofta och mycket men nu bryr jag mig inte om det längre. Jag vill helst inte träffa någon utan vill bara vara för för mig själv för jag känner att ingen kan ändå hjälpa mig, och det är ok. 

Jag känner ofta att jag bara vill släppa allt, och konstigt nog så känner mig inte så orolig för det längre. Jag har tidigare känt liknande men sedan hennes bortgång så tänker jag oftare på släppa allt för jag orkar inte så mycket mer. Jag nämner detta försiktigt för nära och vänner men jag vet inte om de förstår mig, samtidigt som jag inte vill besvära dem för mycket. 

Vid nyår var jag ensam och kraftigt berusad. Jag kände då för att tugga i mig några av de morfintabletter som finns kvar av min frus mediciner. Jag har kontakt med företagshälsovården och vårdcentralen sedan en månad men jag vågar inte prata med dem om mina mörka stunder för jag skäms så mycket och är rädd att de ska tycka jag är konstig. Jag har heller inte besvärat mina barn med detta då de själva har en egen sorg att bära på. Jag vet inte hur allvarligt jag ska se på mitt förändrade beteende som jag håller för mig själv. Jag vet inte heller om jag verkligen behöver ta upp detta med min kontakt och hur jag ska klara det.


Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

Jag beklagar förlusten av din hustru och förstår på ditt brev att saknaden är stor. Vilken gåva att du fått uppleva en sådan intim och fin kärleksrelation, det är inte alla förunnat.  "Sorg är kärlekens pris" är ett uttryck som ibland används för att främja acceptans inför den svåra utmaning en förlust av en betydelsefull person innebär. 

Det jag säger nu syftar inte till att bringa tröst, utan snarare till att lugna din oro över ditt mående. Dina reaktioner är helt adekvata mot bakgrund av din stora förlust och den svåra stress du genomgått. Allt du beskriver är vanligt så här pass nära inpå en förlust av en person som stått en nära.

När ett dödsfall sker efter en lång tids sjukdom kan återhämtningen behöva extra tid. Du har levt under stark stress under lång tid. Jag kan ana att du fått sätta dina egna behov åt sidan och att det inte funnits mycket utrymme för återhämtning. Du skriver själv att du drabbades av utmattning, vilket är en risk för anhöriga i en situation som din. Därför kan vi tänka att du redan var nedbruten när din fru gick bort. Då är det inte så konstigt att du knappt har några krafter kvar att hantera förlusten och saknaden. För det heter inte sorgearbete för intet, det är verkligen ett arbete att ta sig igenom sorg! Ett kroppsligt, emotionellt och kognitivt arbete som tar enormt mycket kraft och energi. 

De allra flesta tar sig igenom sorg med stöd av det egna nätverket. En del har stor hjälp av professionellt stöd i någon form, och några är faktiskt i behov av behandling för sin sorg. I ditt fall rekommenderar jag dig att söka professionellt stöd i och med att du både haft en långdragen stressreaktion, att du har självmordstankar, att du dämpar din smärta med alkohol och att du inte fullt ut vill använda ditt sociala nätverk för stöd. Jag tror det är viktigt för dig att få bolla dina tankar kring att ”släppa taget om allt”. Det är vanligt med tankar på döden som en utväg när man är i sorg. Det är verkligen inget du ska skämmas för! Vad gäller dessa självmordstankar är det viktigt att du delar med dig av dem till din kontakt på företagshälsovården eller på vårdcentralen. 

Vidare tänker jag att du kan behöva hjälp med strategier för återhämtning, så att du får utrymme och ork att ta dig igenom sorgearbetet. När du har kraft till det rekommenderar jag dig även att kontakta sjukhuset där din fru vårdades den sista tiden och be att få prata med någon av dem som var med och vårdade din fru. Att få klarhet över sjukdomsförloppet och reda ut eventuella oklarheter kan hjälpa till att få ett avslut. 

Vad gäller ditt nätverk ska du inte känna att du belastar dem med ditt mående. Tvärtom brukar de allra flesta känna en värme och tacksamhet över det förtroende det innebär när någon anförtror sig till en. Därmed inte sagt att säkert vet hur de ska göra för att vara ett bra stöd för dig. Vissa kan bli lite stressade för att de inte vet vad de ska säga eller göra för att trösta. Här kan det vara hjälpsamt att berätta för dem vad som är stödjande för dig. Du ska inte känna att du är till belastning för andra, för det tror jag verkligen inte är fallet. 

Vad gäller dina barn är ju detta en chans för er att stötta varandra genom sorgen och stärka er närhet. Även om era respektive sorgeprocesser är unika bär ni ju saknade av din fru/deras mamma gemensamt. Att ex titta på bilder eller berätta om gamla minnen blir ett sätt för er att hålla minnet av henne levande inom er. Något som också är viktigt för läkningen. 
Sorg går aldrig över men smärtan minskar med tiden. Jag hoppas du finner en professionell kontakt som kan stödja dig på ett bra sätt genom denna process. 
Med omtanke och värme