Förlorat min fru och meningen med det mesta

Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

Jag beklagar förlusten av din hustru och förstår på ditt brev att saknaden är stor. Vilken gåva att du fått uppleva en sådan intim och fin kärleksrelation, det är inte alla förunnat.  "Sorg är kärlekens pris" är ett uttryck som ibland används för att främja acceptans inför den svåra utmaning en förlust av en betydelsefull person innebär. 

Det jag säger nu syftar inte till att bringa tröst, utan snarare till att lugna din oro över ditt mående. Dina reaktioner är helt adekvata mot bakgrund av din stora förlust och den svåra stress du genomgått. Allt du beskriver är vanligt så här pass nära inpå en förlust av en person som stått en nära.

När ett dödsfall sker efter en lång tids sjukdom kan återhämtningen behöva extra tid. Du har levt under stark stress under lång tid. Jag kan ana att du fått sätta dina egna behov åt sidan och att det inte funnits mycket utrymme för återhämtning. Du skriver själv att du drabbades av utmattning, vilket är en risk för anhöriga i en situation som din. Därför kan vi tänka att du redan var nedbruten när din fru gick bort. Då är det inte så konstigt att du knappt har några krafter kvar att hantera förlusten och saknaden. För det heter inte sorgearbete för intet, det är verkligen ett arbete att ta sig igenom sorg! Ett kroppsligt, emotionellt och kognitivt arbete som tar enormt mycket kraft och energi. 

De allra flesta tar sig igenom sorg med stöd av det egna nätverket. En del har stor hjälp av professionellt stöd i någon form, och några är faktiskt i behov av behandling för sin sorg. I ditt fall rekommenderar jag dig att söka professionellt stöd i och med att du både haft en långdragen stressreaktion, att du har självmordstankar, att du dämpar din smärta med alkohol och att du inte fullt ut vill använda ditt sociala nätverk för stöd. Jag tror det är viktigt för dig att få bolla dina tankar kring att ”släppa taget om allt”. Det är vanligt med tankar på döden som en utväg när man är i sorg. Det är verkligen inget du ska skämmas för! Vad gäller dessa självmordstankar är det viktigt att du delar med dig av dem till din kontakt på företagshälsovården eller på vårdcentralen. 

Vidare tänker jag att du kan behöva hjälp med strategier för återhämtning, så att du får utrymme och ork att ta dig igenom sorgearbetet. När du har kraft till det rekommenderar jag dig även att kontakta sjukhuset där din fru vårdades den sista tiden och be att få prata med någon av dem som var med och vårdade din fru. Att få klarhet över sjukdomsförloppet och reda ut eventuella oklarheter kan hjälpa till att få ett avslut. 

Vad gäller ditt nätverk ska du inte känna att du belastar dem med ditt mående. Tvärtom brukar de allra flesta känna en värme och tacksamhet över det förtroende det innebär när någon anförtror sig till en. Därmed inte sagt att säkert vet hur de ska göra för att vara ett bra stöd för dig. Vissa kan bli lite stressade för att de inte vet vad de ska säga eller göra för att trösta. Här kan det vara hjälpsamt att berätta för dem vad som är stödjande för dig. Du ska inte känna att du är till belastning för andra, för det tror jag verkligen inte är fallet. 

Vad gäller dina barn är ju detta en chans för er att stötta varandra genom sorgen och stärka er närhet. Även om era respektive sorgeprocesser är unika bär ni ju saknade av din fru/deras mamma gemensamt. Att ex titta på bilder eller berätta om gamla minnen blir ett sätt för er att hålla minnet av henne levande inom er. Något som också är viktigt för läkningen. 
Sorg går aldrig över men smärtan minskar med tiden. Jag hoppas du finner en professionell kontakt som kan stödja dig på ett bra sätt genom denna process. 
Med omtanke och värme