Har jag dystymi eller är jag sönderstressad?
Jag är 17 år, går år 2 på gymnasiet och har länge känt mig nedstämd av och på. I olika grader. Det har pågått sedan 8:an ungefär och har beror mycket på min kärlekslösa relation till min pappa. Jag har kämpat för att känna minsta lilla glädje ibland. Utifrån sett är jag världens gladaste tjej som upplevs sprallig och positiv.
I skolan är jag en av de ambitiösa eleverna och upplever situationen med min klass påfrestande. Jag känner att jag är mer mognare än alla och identifierar mig mer med tjejer och killar som är äldre (ungefär 25 år). Jag känner att jag måste prestera konstant i skolan, för att visa hur duktig jag är. Det slår förstås emot mig och gör mig galet stressad istället. Jag har magsmärtor då det riktigt drar i magen, många dagar (men framför allt nätter) och vet att det nog beror på att jag är så stressad.
Jag tappar totalt lusten till allt och känner mig instängd i min egen vardag. Jag vantrivs. Känner att allt går i samma mönster varje dag och upplever det helt som att jag kört fast. Det ger mig grov ångest att jag vill lägga mig i fosterställning tills allt är över. Jag tycker det är jobbigt och verkligen vantrivs så starkt. Ofta känner jag att det är hopplöst och meningslöst. Ser inte meningen med mycket och vill helst av allt bara känna mig fri. Åka bort eller stanna hemma eller ta igen mig på något vis. Jag känner mig fruktansvärt instängd och vet inte ibland vad jag ska göra eller vart jag ska vända mig.
Kan jag ha dystymi? Hjälp!
Ingrid Gråberg svarar:
Dystymi brukar beskrivas som en utspädd form, eller en light-variant, av depression. Symtomen är inte lika omfattande som vid en Egentlig depressionsepisod, men de är desto mer envisa kan man säga.
För att uppfylla kriterierna för en Egentlig depressionsepisod ska symtomen ha funnits i minst två veckor. När det gäller Dystymi så ska symtomen ha funnits i minst två år (minst ett år hos barn och ungdomar), vilket innebär att det handlar om ett kroniskt/långvarigt tillstånd av nedstämdhet. Å ena sidan befinner man sig inte lika djupt nere i mörkret som vid en depression, å andra sidan gör tidsaspekten att det är mycket påfrestande. Om det är just Dystymi som du lider av varken kan eller får jag avgöra med hjälp av ett brev.
Du beskriver flera tänkbara orsaker till att du mår som du gör, samtidigt låter det som att nedstämdheten i sin tur påverkar hur du upplever ditt liv idag. Har man väl hamnat i en sådan här negativ cirkel så kan det vara svårt att bryta den på egen hand. Jag tycker definitivt att du ska söka hjälp. Inte i första hand för att få en diagnos, utan för att få hjälp att bryta den onda cirkeln. Du kanske både behöver göra praktiska förändringar i din vardag och hitta nya sätt att förhålla dig till det som är svårt att förändra. Hur är det till exempel med relationen till din pappa? Tror du att ni kan hitta fram till varandra med hjälp av en utomstående person eller har du redan gett upp om honom?
Går det att stå ut med de omogna klasskamraterna under skoltid och träffa vänner du trivs med på fritiden? Är du säker på att det inte finns en enda av dina klasskamrater som är värd att lära känna bättre?
För vems skull måste du prestera och visa dig duktig? Kommer kraven utifrån eller enbart från dig själv? Vilket pris tycker du är rimligt att betala för att kunna framstå som duktig? Är det värt att sätta hälsan och välmåendet på spel?
Dessa frågor och en hel del annat kan du få hjälp att dryfta tillsammans med en psykolog eller en psykoterapeut. Det kan också hända att du skulle vara hjälpt av medicinering.
Om det finns en Unga vuxna-mottagningen där du bor kan du vända dig dit, annars rekommenderar jag BUP eller vårdcentralen.
Vänlig hälsning,
