Ingen kan hantera min 2-åring!
Min fru fick ledproblematik efter en tuff graviditet och förlossning, vilket gjort att jag som pappa är den som tagit hand om vår son, medan min fru jobbat på att återhämta sig.
Vår son som är 2,5 går i förskolan mellan kl. 7-16. Jag är den som alltid hämtar och lämnar. Jag är den som han alltid söker trygghet hos, hans band är inte lika stark till mamman på grund av hennes svårigheter att röra sig.
Lämningarna på förskolan är alltid otroligt svåra. Han springer till fel avdelning, sätter eller lägger sig och vägrar följa med. Jag måste bära honom in till rätt avdelning. Väl där fryser han till is, blundar, gömmer sig mot min kropp och kramar mig stenhårt. Försöker jag ta bort hans armar böjer han bak huvudet och slappnar av så att man inte kan hantera honom.
Jag har provat att förbereda honom på olika sätt, jag har testat att vara kvar på förskolan en stund, testat införa olika rutiner men ingenting fungerar.
Förskolan pratar dagligen med mig om hur svårhanterligt det är när han får panikutbrott, viftar med armar och ben och att han även brukar utföra självskadebeteenden som att dunka huvudet i golvet. Personalen frågar mig hur vi ska lösa det, men jag vet ärligt talat inte vad jag kan göra. BVC säger att det är mitt fel eftersom jag tillåter honom få utbrott hemma.
Jag känner mig så hjälplös. Jag kan inte vara hemma mer från jobbet, då får vi inte ihop det ekonomiskt. Hur kan jag bryta detta mönster? Vad mer kan jag göra för att få min son att känna sig trygg?
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Vilken väldigt svår situation du beskriver. Jag förstår verkligen att det inte finns mycket kraft och ork kvar hos dig att ta av när allt återigen krånglar och när alla runt omkring dig förlitar sig på att det är du som ska fixa och ställa till rätta.
Du har verkligen hamnat i centrum i er familjs problem, och därför vill jag lyfta några perspektiv som jag tror att du behöver utforska. Dels för att på sikt komma till rätta med problemen, dels för att du inte ska gå under av alla krav.
Först och främst vill jag sätta förstoringsglaset på din och din frus relation. Du skriver inte vad det är för sjukdom som din fru drabbats av. Men den har varat väldigt länge, och verkar ha varit så pass allvarlig att hon knappt har kunnat engagera sig i sitt nya barn alls. Min erfarenhet säger mig att även människor med mycket svåra sjukdomar eller handikapp ändå kan hitta sätt att ta hand om sitt barn och skapa en anknytningsrelation till det. Till och med personer som är döende brukar kunna uppbåda den energi som behövs för ett visst psykiskt omhändertagande av ett litet barn.
Kanske är det så att ditt brev är för kort för att också kunna ta upp de positiva aspekterna av mammans och barnets relation, men hur det än är så är det tydligt att du upplever dig väldigt ensam med ansvaret, och att du önskar att dela det med någon. Jag vill därför väcka frågan om det kanske är så att din fru skulle kunna ta ett större ansvar, åtminstone på det känslomässiga planet.
Ibland blir man hemmablind, och om det är svårt för dig att se situationen klart så vill jag ställa frågan om hur du tror att en utomstående skulle se på det rimliga i er arbetsfördelning. Ser man saken ur den synvinkeln att din fru verkligen inte klarar av att ta hand om barnet alls så bör ni som familj eventuellt ha rätt till viss avlastning från samhällets sida under hennes sjuktid. Det här kan ni tillsammans prata med hennes läkare om.
En annan fråga gäller de krav som förskolan och BVC ställer på dig. Det verkar som att förskolan står ganska handfallna i hur de ska bemöta er son. Det är förstås inte rimligt att de i det läget vänder sig till dig för handledning eller för att du ska ta hand om barnet när de inte klarar av det. Det ingår i förskolans uppdrag att ha tillgång till expertis som kan handleda och utbilda dem, men även att tillsätta tillräckligt med personal så att även barn med särskilda behov kan få dem tillgodosedda.
BVC verkar ha sin bild klar för sig: Det är ni föräldrar som inte klarar av att sätta gränser för er son, och det är det som ligger bakom hans problembeteenden. Jag kan inte svara på om det ligger något i deras bedömning, men det låter ändå som en väl förenklad förklaringsmodell till en komplex problembild. Har BVC exempelvis klart för sig vilka extrema omständigheter ni lever under som familj till följd av din frus ledproblem?
Visst händer det att barn beter sig på ett visst sätt för att föräldrar, oftast utan att mena det eller ens vara medvetna om det, har uppmuntrat dessa beteenden. Eller att barn inte har fått träna på olika färdigheter hemma innan de börjar i förskola. Å andra sidan är barn redan i 2,5-årsåldern väldigt socialt inriktade och brukar klara av att anpassa sig till att olika regler gäller i olika miljöer.
Man skulle förstås också kunna tänka sig att det er son visar i sina beteenden på förskolan är en följd av allt jobbigt ni har gått igenom på hemmaplan, det vill säga att han inte känner sig helt trygg med tanke på mammas långvariga sjukdom och allt den har fört med sig.
Det jag skrivit ovan är olika spekulationer. Och jag tror inte att det kommer vara möjligt att bättre förstå er sons problem utan att göra en djupdykning i många olika hypoteser så att de bakomliggande orsakerna blir tydligare klarlagda, för annars vet man ju inte heller vad han behöver för att kunna fungera bättre.
Mitt råd är därför att du ställer ett tydligt krav på BVC att de hänvisar dig till en kompetent småbarnspsykolog, som kan hjälpa er med att nysta i både ert gemensamma liv som familj, och i olika aspekter av er sons egen utveckling. Först då kan ni få rätt råd och rätt stöd. För så som du har det just nu är det inte rimligt för någon vuxen att ha det i längden.
Vänligen
