Jag kan inte försonas med mamma
Jag och min bror har vuxit upp i en mycket dysfunktionell familj, som har präglat hela min levnadstid med perioder av djupa depressioner, svårigheter med nära relationer och ibland självmordstankar.
Min bror blev missbrukare, men jag valde att jobba oerhört mycket med mig själv och har lyckats skaffa mig ett yrke och en vänskapskrets. När jag gått i terapi har det främst handlat om att hantera mina självmordstankar och inte så mycket om hur jag hade det som barn.
Nu är min mamma i den åldern när hon börjar tänka på döden och hon verkar ha ångest över hur relationen är till oss barn. Det ska tilläggas att hennes egen uppväxt sannerligen inte var en solskenshistoria.
Jag har flera gånger försökt att prata med mamma om min hemska uppväxt, men hon vill varken lyssna eller förstå. Det har gjort att jag har en distanserad kontakt med henne. De få gånger vi ses känner jag mig alltid dränerad på energi efteråt. När jag ser att mamma ringer får jag en klump i magen, men svarar oftast för att jag alltid har varit (och fortfarande är) en "duktig flicka". Själv ringer jag mycket sällan till henne.
Nu mår jag själv dåligt över hennes ångest och vet inte hur jag ska bemöta den. Det hade varit så mycket lättare om jag hade hatat henne, men jag ömmar för hennes historia, samtidigt som jag är både arg och bitter över att hon inte har tagit tag i sin problematik och för att hon utsatt oss barn för en fruktansvärd uppväxt. Och hon fortsätter att göra mig illa genom att till exempel aldrig komma och hälsa på mig utan förväntar sig att jag ska ta mig till henne, och hon gratulerar mig alltid på fel dag.
Jag slits mellan att vara "förlåtande" samtidigt som jag är förtvivlad över insikten att vi två aldrig kommer att kunna mötas/försonas.
Hur bemöter jag en människa som varken förstår eller vill förstå den skada hon utsatt/utsätter mig för och som "kräver" att jag ska möta hennes ångest och skuldbeläggande? Jag kan inte ändra på henne, men hur kan jag agera?
Psykolog Liria Ortiz svarar
Jag tror att det är dags att du ”vuxen-förklarar” din mamma. För det är ju så att vuxna barn och föräldrar ska separera från varandra och leva självständiga liv. Man kan fortfarande bry sig om och oroa sig för varandra, och ibland också sörja över hur det är och varit, men man kan inte ta ansvar för den andres liv.
Du berättar att din mamma har haft en svår uppväxt och att det har satt sina spår hos henne. Hon har ångest, och det berör dig illa. Men det är inte självklart din roll att behöva hjälpa henne bara för att du är hennes dotter. Psykologisk hjälp finns att få av professionella om hon vill, på vårdcentralen eller inom öppenvårdspsykiatrin. Så säg det till henne att du vill att hon ”tar tag i sin egen problematik”.
Du undrar hur du ska ”agera”. Jag tror att det bästa är att du inte agerar så mycket alls. Utan släpper taget. Vilket du har lyckats med på beteendenivå. Ni träffas glest, du ringer någon gång då och då. Du är artig och svarar när hon ringer. Låt det förbli så, föreslår jag.
Ditt dilemma som jag ser det är snarare att du är så upptagen av din mamma i dina känslor och dina tankar. Varför hon inte förstår dig! Hur hon var som mamma! Jag tror att det är dags att du gör det ännu tydligare för dig att din mamma inte kommer att vilja eller kunna förstå din bild av hur din uppväxt var, och hur hon var som mamma.
Att hon inte ens vill prata om det som smärtar dig gör dig förstås besviken på henne, och arg och förbryllad. Men fastna inte i de tankarna och känslorna. Hon är som hon är. Det har blivit som det har blivit. Livet, och våra relationer, innehåller besvikelser och obehag. Men det som inte går att förändra mår vi bäst av att acceptera. När vi gör det, slutar vi att vara insnärjda i det som smärtar oss och kan frikoppla oss från känslor och tankar som vi ältar, som skymmer sikten, begränsar oss och står i vägen för det som finns att glädja sig åt, och ha tid för.
Mitt råd är att du beslutar dig för att släppa taget om din mamma och hur hon var under din barndom. Gör det som en aktiv handling. Säg till dig själv att du inte längre vill kämpa med din barndom och henne. Det får vara nog nu! Det räcker!
Försök i stället att glädja dig åt det som är bra i det vuxna liv som du skaffat dig. För det har du verkligen gjort, du har ”jobbat oerhört mycket” med dig själv. Njut av det som du lyckats med, som du är stolt över, och som ger dig glädje!
Vänligen
