Hur hanterar jag min självcentrerade mamma?
Jag söker råd angående förhållandet till mina föräldrar. De har varit väldigt bra föräldrar till min bror och mig och vi har haft en kärleksfull och trygg uppväxt, men i den vuxna relationen har det varit svårare.
De har båda svåra personligheter. De har fungerat väl på arbetsplatser och med kollegor men relationerna i privatlivet är svårare. De har vid olika tillfällen blivit ovänner med grannar och min mamma har en tendens att helt bryta med människor som hon anser behandlar henne illa, det har hänt med båda gamla vänner och hennes syskon. Det har resulterat i att de saknar umgänge och i stället varit varandras bästa vänner. Deras relation har varit konfliktfylld men också med mycket glädje och gemenskap.
För mig tog det många år att acceptera och hitta en balans i att jag både kunde tycka om mina föräldrar som föräldrar och samtidigt ha svårt att ha en vuxenrelation till dem. Men nu är de gamla och för snart två år sedan då pappa blev sjuk ställdes deras liv på ända och jag känner att jag åter igen måste kämpa för att hitta en balans i relationen till dem.
Jag vill gärna stötta dem, framför allt mamma som får ta väldigt stort ansvar för pappa, men jag vet inte hur. Min mamma är väldigt självcentrerad och efter att pappa blivit sjuk har hon varit väldigt tydlig med vilket besvär det är för henne. Pappa kommer ha behov av sjukvård för resten av sitt liv men det har trots allt blivit bättre, något som mamma mycket sällan uppmärksammar. Tyvärr är pappa en person som lätt ger upp vid nederlag och jag förstår att det är svårt för mamma att leva med honom eftersom han inte har något driv alls att förbättra sin situation.
Situationen hjälps inte heller av att mamma, som alltid varit väldigt negativ i sin beskrivning av pappa, klandrar honom både för att ha orsakat sin sjukdom genom sin ohälsosamma livsstil och för att förstört hennes liv genom sjukdomen. Hon ställer upp för honom, men gör samtidigt väldigt klart för både honom och för oss att hennes liv är förstört.
Jag besöker dem tillsammans med mina barn så att de får träffa sina barnbarn och jag försöker hjälpa till med praktiska göromål, men jag ringer henne aldrig utan försöker hålla relationen begränsad. Det får mig att känna mig hemsk som överger henne och pappa när de båda har det svårt. Jag vet inte hur jag ska hantera all hennes negativitet, lättkränkthet och hennes otroliga kontrollbehov och hur jag ska stötta henne utan att behöva köpa hennes version att allt är pappas fel. Min bror känner likadant men han får inte dåligt samvete som jag.
Jag vet inte hur jag ska kunna vara ett stöd till mina föräldrar som jag ändå älskar väldigt högt. Kan tillägga att det inte går att prata med min mamma om det här, hon accepterar inte andras åsikter, jag får inte säga emot henne och jag får inte komma förslag på hur något kan göras bättre, för då har jag ingen förståelse för hur svår hennes situation är. Hon har aldrig kunnat lyssna på andras erfarenheter och känslor. Utan det här är något jag får hantera för mig själv.
Psykolog Liria Ortiz svarar
Du berättar hur självcentrerad din mamma är, hur svårt det är för henne att lyssna på dig och förstå hur du upplever det som pågår.
Vi vet att sätt att vara och bete sig på och som kan beskrivas som mycket uttalade beteenden hos en person sällan förändras. Det kan hända, psykoterapi kan till exempel bidra till det. Ibland kan också livshändelser göra att man förändrar sitt sätt att vara och förhålla sig till andra.
Varför berättar jag detta för dig? Jo, jag tror att du har helt rätt när du skriver att ”det här är något som jag får hantera helt för mig själv”. Några av särdragen hos en självcentrerad person är att det är hennes regler som gäller, att inget duger som andra föreslår, att hon behöver få igenom sin vilja och ha rätt till varje pris. Omgivningens val blir att endera underordna sig, eller att hålla ett avstånd, och försöka hitta sammanhang där risken för bråk och kritik är mindre. Din mamma har fungerat väl på sina arbetsplatser trots sin ”svåra personlighet”, skriver du, men det verkar som hon är mer gränslös i sitt beteende i familjen. Och det är inte sällan så att det är där, som det anses vara mer tillåtet att ”vara sig själv” på gott och ont.
En undran jag har, som kanske ligger något utanför din fråga till mig, men som jag ändå vill be dig fundera på, är hur din mammas självcentrerade sätt kanske påverkade dig under din uppväxt. Som barn med en sådan mamma kan man känna att ingenting som man tänker, säger eller gör duger, och att man gör allt för att vara till lags. Detta som ett sätt att undvika kritik, och få känna att man duger. Finns det en sådan erfarenhet hos dig, och spelar den fortfarande roll för hur du förhåller dig till din mamma? För du står ut med mycket. Och har dåligt samvete trots det, i motsats till din bror.
För jag tror att det vore bra för ditt välbefinnande att du hittar en balans mellan att stötta din mamma, och hålla ett visst avstånd, att träffa henne mindre ofta. Mötena med din mamma sliter på dig, och hon kommer förbli som hon är. Det finns nog tyvärr inget som talar för något annat. Men det handlar inte bara om att kanske träffas mindre ofta utan om på vilka sätt.
Så här är några råd om detta:
- Kom inte med förslag till din mamma om vad som kan göra deras situation bättre utan fråga om vad hon tänker om detta.
- Låt din mamma säga vad hon möjligen skulle vilja ha hjälp med och på vilka sätt; låt henne vara ”experten”. Och avvakta om hon säger något om detta, låt henne ta initiativet, erbjud dig inte spontant.
- Gå inte i Duktighetsfällan. Undvik också att börja göra ”praktiska göromål” när du är på besök. Det är en risksituation i möten med din mamma så som hon är. Uttrycker inte din mamma någon önskan om detta, så låt det bara vara. Det är hennes hem och hennes ansvar att be om hjälp, och avgöra om det behövs.
- Överväg hur ofta du vill besöka dina föräldrar, och ha kontakt på telefon eller på mejl. Och hur lång ”återhämtningsperiod” du behöver efter att ni träffats.
- Fråga dig också hur mycket du styrs av ditt dåliga samvete som skäl att besöka dina föräldrar snarare än av att de behöver din hjälp.
- Börja glesa ut besöken om du finner det rimligt, och om det skulle innebära en lättnad för dig. Tillåt dig det. Och överlåt i stället åt din mamma att höra av sig om hon tycker att det blivit för sällan. Men låt henne inte styra för långt, värna om din egen tid.
Det är förstås så att din mammas vardag blivit mer utsatt då din pappa blivit sjuk, men det intryck jag får är att det har blivit mest fokus på hur slitsamt det har blivit för henne. Din mammas självcentrerade sätt bidrar förstås till det. Men hur mår din pappa? Kan det vara så att det i lika hög grad, kanske mer egentligen, är din pappa som behöver ditt stöd och din uppmuntran? Jag vet förstås inte hur det är med det, men det är kanske något som du kan fundera på. Självcentrerade personer blir lätt energi- och uppmärksamhetstjuvar på andras bekostnad.
Ta väl hand om dig!
