Gammal rädsla fortfarande kvar

Ingrid Gråberg svarar:

Jag hoppas verkligen att din gamla matematiklärare inte jobbar kvar. Att sätta skräck i eleverna är knappast en framgångsrik pedagogisk metod. Och att förnedra och trakassera eleverna är inget annat än ren mobbning – helt oacceptabelt alltså.

Av din beskrivning att döma så lär det ha varit fler än du som ogillade såväl matematik som onsdagar, och fler vars självkänsla fick sig en törn. Sedan är det svårt för mig att veta hur aggressiv och skrämmande läraren tedde sig i de andras ögon. Pratade ni om det här med varandra då? Eller har du i efterhand pratat med någon av dina gamla klasskamrater om den här perioden i era liv – och då särskilt om matematikläraren?

Att jag frågar beror på att det kan vara av värde för dig att få andras perspektiv på det hela och att få dela dina upplevelser med andra. Det kan vara till hjälp även om den du pratar med har en något annorlunda minnesbild än den du har. Visst kan det vara skönt för dig att känna att du inte var ensam om att vara så rädd, men det skulle också kunna vara befriande om du fick höra att andra, åtminstone idag, har mindre respekt för läraren ifråga. Varför blotta åsynen av läraren väcker ångest hos dig än idag beror sannolikt på flera saker. För det första lyckades han väcka så starka obehagskänslor hos dig att du grät dig till sömn på kvällarna. Händelser som väcker starka känslor glömmer vi inte i första taget och det krävs därför inte mycket för att minnena ska väckas till liv. Tanken på, eller åsynen av, läraren triggar igång obehagskänslorna, liksom stress, oro och andra obehagskänslor kan få dig att tänka på läraren – eller onsdagar, matematik och andra faktorer som på något sätt kan förknippas med matematiklektionerna i 4:an och 5:an.

Sedan får jag intrycket att du inte pratat med någon om dina upplevelser – varken då eller senare. Om du hade berättat för dina föräldrar hur rädd du var, så hade du ju inte behövt ljuga om att du var sjuk. Förhoppningsvis hade dina föräldrar också ingripit på något sätt och stöttat dig, om de bara känt till vad du gick igenom. Alternativt så har du berättat, utan att få något stöd, och då kan det i sin tur ha förvärrat situationen.

Om du är en person som tidigt har haft lätt för att oroa dig och lätt att ta åt dig av kritik, så kan det vara ytterligare en förklaring till att du inte lyckats bearbeta dina upplevelser på egen hand. För att du ska kunna ”gå vidare” krävs det att du kan tänka på läraren utan att känna obehag. Det finns flera sätt att nå det målet.

Saker du kan prova på egen hand är att skriva ett brev till läraren (utan att posta det) där du berättar vad hans beteenden gjorde med dig som barn och vad du tänker och tycker om honom idag.

Fundera över varför han betedde sig som han gjorde och om du, som vuxen, har anledning att mest vara rädd för honom, arg på honom, tycka synd om honom eller rent av skratta åt honom.

Rita honom som du upplevde honom i klassrummet och rita honom som du skulle vilja se honom idag. Använd helt enkelt din fantasi i syfte att skapa nya bilder i ditt huvud.

Med tanke på hur lång tid som gått så tycker jag inte att du ska kämpa med detta på egen hand under ytterligare en lång period. Ger inte mardrömmarna med sig snart kan det vara befogat med en professionell samtalskontakt. Här på Psykologiguiden kan du hitta psykologer som verkar i ditt närområde.

Med vänlig hälsning,