Vad är det för fel på mig?
Jag levde under sju års tid med en man som misshandlade mig psykiskt. Han var svartsjuk och kontrollerande. Slog sönder saker, gjorde av med alla våra pengar och utnyttjade mig sexuellt. Han missbrukade även spel och alkohol och när han drack blev allt tio gånger värre.
Nu är det 6 år sedan jag lämnade honom. Innan jag träffade honom var jag social och utåtriktad. Hade all energi i världen och en stor vänskapskrets. Allt detta försvann i min relation med den här mannen. Jag trodde att jag skulle gå tillbaka till att bli âmig självâ igen tids nog, men tiden läker visst inte alla sår.
Nu lever jag i en ny relation som jag är lycklig i, men min energi är i botten. Jag orkar i princip bara jobba och ingenting mer. Orkar inte träffa vänner, utan behöver kvällar och helger för att återhämta mig så att jag orkar jobba. Känner att barnen och min nya man blir lidande för att jag aldrig orkar göra något. Undviker sociala sammanhang och om jag måste göra något tillsammans med andra människor så får jag ångest innan och behöver oftast flera dagars återhämtning efteråt. Har problem med ljud, ljus, folksamlingar och är mycket mer stress känslig än jag var förr. Har även tappat hår vilket läkaren på vårdcentralen inte kunde förklara då proverna såg bra ut.
Jag har minnesluckor från min förra relation, men har ofta mardrömmar och får flashbacks. Något som påverkar både mig och min relation till min man. Han kan göra någon betydelselös liten grej som påminner mig om min förra man och då tar jag avstånd och de närmaste dagarna består av ångest och mardrömmar. Känns som om jag går och väntar på att livet ska bli som det var innan, men nu börjar det bli ohållbart. Mitt enda sätt att hämta energi förutom att sova och vila är att träna.
Funderar på om jag är HSP eller har hjärntrötthet men jag vet inte. Känns som om jag desperat försöker ta reda på vad det är för fel på mig så jag kan få reda på hur jag ska bli som vanligt igen. Vet inte hur jag ska gå vidare för att få hjälp? Jag har aldrig direkt pratat om min förra relation, mer än smådelar och att de närmaste vet att det var en destruktiv relation. Känns som om det äter upp mig inifrån. Måste man gå via vårdcentralen och tvingas berätta hela sin historia?
Psykolog Marina Järvinen Katz svarar:
Att utsättas för våld i en nära relation kan vara oerhört nedbrytande för oss människor. Utövaren av våldet kränker inte bara fysiskt utan även psykiskt, och ofta är det ett led i våldet att isolera den utsatta från socialt stöd. Att ta makten över ekonomin i relationen är ytterligare ett sätt som många förövare utövar våld och försvagar den utsattas möjligheter att komma undan.
Du beskriver att du trots allt har lyckats bryta dig loss från en relation där du långvarigt utsattes för fysiskt och psykiskt våld, och har ordnat ett tryggt liv för dig själv. Du upplever idag stressreaktioner i form av nedstämdhet, stresskänslighet, ångest, mardrömmar och flashbacks. Att utsättas för våld i en nära relation innebär en tillvaro där man mer eller mindre konstant lever under hot mot sin psykiska och fysiska hälsa, kanske sitt liv, och det är inte ovanligt att man upplever negativa reaktioner både fysiskt och mentalt flera år senare.
Ibland kan stressreaktionerna utlösas eller förvärras av aktuell påfrestning, t ex ett krävande jobbyte. När stressreaktioner av det här slaget orsakas av våld eller andra traumatiska upplevelser kallas det för posttraumatisk stress, eller posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Typiska symtom är mardrömmar och återupplevande (flashbacks), att man reagerar starkt på och försöker undvika sådant som påminner om det hemska, och att man känner sig överspänd och lättstressad i vardagssituationer.
Vi människor har generellt en ganska god återhämtningsförmåga vid påfrestningar i livet såsom separationer eller när anhöriga dör. För en del kan det räcka med att öppna sig för sina närmaste, t ex en partner eller vänner man känner sig trygg med, och berätta om vad man varit med om. Som du själv märkt är fysisk aktivitet också ett bra komplement för psykologisk självhjälp.
Ibland kan det dock vara mer effektivt och kanske nödvändigt att ta professionell hjälp, i synnerhet om man märker att man inte längre riktigt orkar med familj och vänner. Att utsättas för våld i en nära relation tillhör inte heller de ”normala” påfrestningar man kan förvänta sig i livet utan är något som ofta kan påverka oss mycket mer.
I ditt brev låter du tveksam till att söka stöd för att prata om dina upplevelser, och det är naturligt att vilja undvika att tänka på svåra händelser i det förflutna. Ibland är det dock just undvikandet som gör att jobbiga minnen fortsätter att plåga oss. En psykolog eller en psykoterapeut kan hjälpa dig att förstå vad det är i ditt liv som orsakar dina reaktioner, och vad du kan göra för att hitta tillbaka till ditt vanliga jag.
Om det visar sig att det handlar om symtom på PTSD finns det flera olika effektiva metoder att komma tillrätta med det, som t ex traumafokuserad KBT och EMDR. Varsamt och i din egen takt kommer du i så fall i ett tryggt sammanhang få hjälp att närma dig minnena så att de inte längre stör dig i nuet. Du får också hjälp att komma ner i varv och hantera dina stressreaktioner.
Så tveka inte att ta kontakt med din vårdcentral kring ditt mående, eller med en privatpraktiserande psykolog. Du har klarat av väldigt mycket på egen hand redan, nu kan det vara dags att ta lite hjälp för att bli av med de sista skuggorna från det förflutna.
Vänliga hälsningar