2009-09-23
Min son kräks över maten
Min son, Sven 6 år, är krånglig med maten. Han börjar redan innan vi kommit till bords med att säga att han inte tycker om, fastän han inte vet vad som serveras. Om vi ber honom smaka innan han bestämmer sig så har det hänt några gånger att han kräks.
Hans negativa inställning till mat påverkar hela familjen (mamma, pappa, storasyster, Sven, lillebror). Vi sitter alla tillsammans vid frukost och middag med tända ljus och försöker ha varierad bra kost. Men om det inte är falukorv, bacon, fiskpinnar mm så äter han inte. Han mumlar och börjar gråta.
Ibland får jag sådan panik över att han inte äter att jag måste lämna bordet. Även min man börjar tappa tålamodet. Nu har jag och min man börjat bråka om hur vi ska lösa det här, vilket inte hjälper.
Hans syster var också knepig med maten, men hon åt ganska bra på dagis. Sven äter inte där heller. Han växer visserligen, men är smal.
Han är rätt lugn av sig, vilket han alltid varit så jag antar att han inte bränner så mycket energi. Han äter frukt, gurka och paprika. Frukosten är lite bättre. Då äter han fil, flingor och ibland en rostad macka. Ibland får han välling också, när jag vet att han inte ätit ordentligt, men det är väldigt sällan. Nu vill han inte heller ha välling så ofta, för han tycker själv att han är för stor.
Idag är middagen ångestladdad och stressande. Hur ska vi göra för att få middagen till en trevlig stund för hela familjen där alla går ifrån bordet mätta?
Malin Alfvén svarar:
Tänk så olika vi är när det gäller mat. En del barn älskar mat i princip redan från början medan andra helt enkelt inte är särskilt intresserade. Det här gäller ju också oss vuxna. Ointresset kan alltså följa med upp i vuxen ålder. Men det kan också vara något som går över med tiden. För en del barn som är som er son vänder det så att de istället blir gourméer som vuxna.
När jag läser ditt mejl får jag intrycket att Sven är en känslig liten människa och att ätandet och matsituationen blir stressande för honom, så stressande att han till och med kräks ibland. Måltiderna har blivit laddade för er allihopa.
Men er pojke får ändå i sig det han behöver och han växer som han ska. Det är inte det som är problemet för er utan det är att ni blir så oroliga och irriterade som du skriver.
Jag har ett råd som jag tror skulle kunna hjälpa er allihopa. Lägg ner striden kring maten! Berätta för Sven att nu tänker ni inte tjata på honom kring maten över huvud taget. Berätta att hädanefter ska ni bara ge honom den mat han tycker om och vill ha och ingenting annat.
Ni kan till exempel tillsammans med honom göra upp en lista på mat han vill äta, kanske göra en matsedel för en vecka eftersom han ändå har några favoriträtter så blir det enklare för både honom och er föräldrar. Många barn som är som Sven äter bara en enda rätt. Då ska de bara få just den rätten.
Sedan ska ni inte alls kommentera, diskutera eller försöka övertala honom att äta eller ens smaka. Han ska i fortsättningen själv bestämma över sin mat och det ska ni tala om för honom tydligt och klart. Gör man så här kommer måltiderna att bli mindre ångestladdade enligt min erfarenhet...
För syskonen och andra kan ni förklara att Sven är ”allergisk” mot annan mat än den han själv har valt. För en sorts allergi, man kan kalla det psykisk allergi, är det som han har utvecklat.
Tala även med dagis och be att de gör likadant där. De ska inte heller försöka få honom att smaka eller diskutera maten med honom. Kanske kan han till exempel bara få äta mackor på dagis. Tala med Sven om vad han kan äta på dagis. Och tala om för dagis att Sven har en sorts allergi.
Det kommer säkert att bli svårt för er att göra så här, men det kommer att löna sig. För när han slipper stressen och kampen kring maten kan hans nyfikenhet och intresse för annan mat så småningom börja växa.
Vänlig hälsning
