Hur ska man lämna någon man älskar

Jag har levt med en partner med psykisk ohälsa (återkommande depressioner) i snart fem år. Vi träffades när båda var 25. I början tänkte jag inte så mycket, jag gav allt av mig själv och och gjorde allt för att hålla honom över ytan.

De sämre perioderna följdes av bra och härliga perioder vilket har gjort att jag har stått ut med situationen på ett annat sätt.

Jag har känt att jag inte kunnat kräva mycket av honom, på grund av hans tillstånd vilket har lett till att jag har tagit på mig precis allt! Det administrativa i hemmet, städ, allt som rör bilen osv... Hela vårt liv har egentligen anpassats efter hur han har mått, vi har fått ställa in mycket i vår fritid, kalas, middag med vänner och familj då han ibland inte velat träffa folk.

Allt har väl kommit smygandes, min trötthet, mitt dåliga humör. Är inte mitt glada spralliga jag längre. Gråter mig ofta tills sömns.. De stunder jag inte mått bra så har han påverkats och blivit nedstämd och tycker att det är jobbigt när jag mår dåligt, det har också lett att jag fått dölja hur jag egentligen mår.

Han är en underbar människa och jag älskar honom... Men jag är utmattad av situationen och känner att jag behöver hitta mig själv igen, har kämpat så länge, gjort allt för att det ska fungera och även kämpat för att jag själv ska klara av allt.

För att tillägga så är hans familj inte så engagerade i att hjälpa honom, de har varit väldigt kyliga de gånger jag velat få stöd och hjälp... De låtsas som ingenting när vi ses och min sambo håller även en hård fasad de gånger vi träffat hans familj. Nu har det gått så långt att gnistan slocknat vilket den egentligen gjorde för längesedan och jag vill med all sorg och smärta i mitt hjärta gå vidare, men hur ska jag våga ta det steget utan att vara rädd för vad som ska hända honom, och hur jag kommer att känna i ett liv utan honom?


Psykolog Jenny Klefbom svarar:

Du ställer en väldigt viktig fråga, som jag tror många människor kan känna igen sig i. Hur mycket ska man uppoffra sig för någon som är sjuk?

Din situation handlar ju inte i första hand om att du har blivit utnyttjad, utan om att din partner har så stora behov och så stor oförmåga att det inte finns plats för dig och dina behov i er relation. Att ha det så kan man självklart stå ut med under en period av sitt liv. Lever man länge tillsammans är det dessutom inte ovanligt att man ställer upp för varandra när den andra har svackor och behöver det, så att båda i ett längre perspektiv får både ställa upp och får vara den som får extra omsorg. Det är ju det man menar med att leva tillsammans i lust och nöd. Men vad gör man när nästan hela livet präglas av nöd?

En aspekt av detta är hur det påverkar en relation när rollerna så länge är så ojämlika som du beskriver era. Du har skött precis allt av ert gemensamma liv. Ovanpå det tolkar jag det som att du också har tagit på dig något av en vårdarroll, när du beskriver det som att du ”har gjort allt för att hålla honom över ytan”. Som om det inte vore nog så har du fått göra avkall på sådant som för de flesta är viktiga delar av livet, såsom att kunna göra roliga och inspirerande saker på fritiden och att ha ett socialt liv med umgänge med släkt och vänner. Det är faktiskt svårt att se hur någon relation skulle kunna överleva en längre tid med sådana förutsättningar.

Efter att ha levt så här i fem år beskriver du att du har genomgått en förändring. Du har blivit trött, fått dåligt humör och gråter dig till sömns. Har din partners depression smittat? Ja, visst påverkas vi av varandras humör och mående, det finns det forskningsstöd för. Och än värre blir det förstås om livet innehåller allt färre kontakter utanför relationen, så att någon positiv ”påfyllning” aldrig sker. Men ännu viktigare är det vad det gör med en människa att år efter år sätta sina egna behov åt sidan till förmån för en annans.

Man pratar numera om utmattningssyndrom och utbrändhet som en effekt av att man länge har haft en alltför hög arbetsbelastning, men faktum är att när utbrändhetsbegreppet först myntades så handlade det främst om att man sett att vårdpersonal, inte minst inom den psykiatriska och sociala vården, till slut inte klarade av att härbärgera sina klienters problem och känslor utan att någonsin få ge utlopp sina egna känslor och behov. Det är ju exempelvis inte acceptabelt för en psykolog att ge dålig vård och hänvisa till att man är trött, eller har mycket problem hemma i sin egen familj. Man förväntas alltid vara sitt professionella, behärskade jag – hur man än mår. Lite så verkar det ju ha varit för dig, fast inte bara 8 timmar om dagen, utan dygnet runt året om. Så klarar ingen av att ha det utan att ta stryk av det.

Du nämner också att din partners familj inte har tagit något ansvar och visat något engagemang för hans mående. Kan det vara så att de har levt med honom i 25 år innan ni träffades, och alltså befinner sig lite före dig i processen att inte längre orka ge och ge utan att se något långsiktigt resultat av sina ansträngningar och uppoffringar? Självklart behöver det inte vara så, kanske är det tvärtom på grund av deras relativa känslokyla som han har börjat må dåligt, men jag ville ändå väcka tanken hos dig.

Nu har du nått vägs ände och vill ta dig ur er relation. Det hade inte inneburit något problem om man hade kunnat förvänta sig att din partner bara skulle vara lite ledsen ett tag och sedan gå vidare med sitt liv. Men jag kan tänka mig att du plågas av väldigt många tankar på hur han ska klara sig utan dig, och kanske att du till och med oroar dig för om han ska orka leva vidare. Det är ett fruktansvärt ansvar att ha en annan människas liv i sina händer.

Samtidigt är sanningen den att var och en ytterst har ansvar för sig själv, och i vårt land är hela samhället uppbyggt så att släktingar och anhöriga aldrig ska utkrävas ansvar för vården av sina närstående. Det finns samhällsfunktioner för detta. Du skriver inget om vad din partner har för vårdinsatser i nuet. Men jag tänker att en rimlig insats från din sida skulle kunna vara att kanske följa med till hans vårdkontakt och ge din bild av din partners behov. Att så att säga lämna över honom i samhällets vård. Har han inte någon vårdkontakt så är det hög tid för en sådan. Då kan du erbjuda dig att hjälpa honom att skaffa sig en sådan kontakt på i första hand vårdcentralen. Det är faktiskt allt någon har rätt att förvänta sig av dig. Det jag däremot tycker att du bör ta lite mer ansvar för framöver är dig själv, och ditt eget liv.

Vänligen