Min dotter blir illa behandlad av sin sambo
Jag har en dotter som snart blir 25. Hon bor i en annan stad, 25 mil från mig, där hon just har slutfört en lång, prestigefylld utbildning. Hon har alltid haft lätt för sig i skolan, varit omtyckt av kamrater och lärare, söt, begåvad, med många fritidsintressen, snäll och hjälpsam. Hon vet vad hon vill och kan vara ganska driven. Lite pojkvänner har kommit och gått, ett längre förhållande i gymnasiet och åren därefter.
Nu har hon sedan snart två år sällskap men en annan kille som hon nyligen flyttat ihop med. Han är några år äldre än hon och i början mycket beskyddande mot min dotter. Nu tycker jag dock att hans "beskyddande" sida mest består i att han kritiserar min dotter, försöker "sätta dit" henne och påpekar ständigt hennes okunskap eller misslyckanden. Är de hemma hos mig några dagar blir det riktigt jobbigt att se.
Han har hela tiden sin uppmärksamhet riktad mot min dotter, beredd att "hugga till". Vid matbordet deltar han inte så mycket i konversationen, men sitter halvt vänd mot min dotter och kommenterar eller kritiserar henne. Min dotter blir osäker och är inte samma glada, framåt tjej som tidigare. Hon verkar inte heller riktigt förstå eller se vad som pågår, hon är väldigt förälskad i sin pojkvän. Osäkerheten har även fått henne att börja tvivla på sin duglighet i stort och sin yrkesbana.
Min dotter har också berättat att pojkvännen ofta hör av sig och vill veta var hon är, kontrollerande helt enkelt. Jag är mycket bekymrad och jag vet inte hur jag ska hantera det hela. Tar jag upp det med min dotter är jag rädd att hon blir ledsen och arg och mina möjligheter att vara ett stöd därmed skulle minska. Hon är yngsta barnet och lite stolt över sitt kliv in i vuxenvärlden och samboskap. Och hon är, som sagt, mycket förälskad i sin pojkvän.
Jag har tagit upp det lite försiktigt med min dotter och då också undrat hur det är när dom är ensamma om han nu visar dessa sidor när han umgås med hennes familj? Min dotter verkade förvånad och oförstående. Hon försvarar också sin pojkvän och säger att han skojar. Min dotter har berättat om pojkvännens komplicerade familjesituation och uppväxt och hon är förstående och empatisk. Jag, däremot, kan se en person med komplex och ett extremt kontrollbehov. Sägas ska kanske att pojkvännen aldrig slutfört sina studier och inte alls har det lika lätt socialt som min dotter.
Jag vet att det inte är jag som väljer partner åt min dotter, det är ett val jag inte kan eller ska påverka. Men detta känns så fel och jag är så orolig för min dotter och för att hon far illa. Jag tycker att hon är förändrad, mycket mer dämpad och osäker. Hennes bror har också reagerat på situationen och spontant tagit upp det med mig.
Hur ska jag agera? Ska jag agera överhuvudtaget? Jag är mycket mån om att inte klampa på och därmed förstöra relationen med min dotter, jag vill hålla vägen öppen så hon kan vända sig till mig om hon vill och behöver. Men är det fegt? Är det en begynnande psykisk misshandel det är frågan om? När ska man agera i så fall och hur?
Psykolog Liria Ortiz svarar:
Det du ser pågår är något faktiskt, inte någon överdriven oro, eller missuppfattningar. Utifrån din berättelse är sannolikt att din dotter är utsatt för en pågående psykisk misshandel! Och den kan bli allt grövre; helt i linje med det mönster som vi vet från kännetecknar våldet i nära relationer. Du kanske reagerar på mitt ordval, men det är nog den korrekta och rimliga benämningen på det som händer din dotter. Du skriver om hur osäker du känner dig om vad som egentligen händer, och vad du kan och får göra om det är så illa som du anar. Det dilemmat delar du med så många anhöriga.
Jag börjar därför mitt svar till dig med att berätta om vad som kännetecknar psykisk våld som de allra flesta gånger är det första fasen innan man börjar slås, fysiskt våld alltså, i en nära relation. Att en form av sådant våld är det pojkvännen ägnar sig åt, att återkommande, närmast systematiskt ”hugga till” och ”sätta dit” henne, och förödmjuka henne inför andra. Och att målet med detta nog är precis det som du börjat se, att etablera och utöva makt över henne genom att skrämma henne, och bryta ner hennes självförtroende. För att sedan resonera med dig om vad du kan göra för att hjälpa din dotter. Som nog behöver handla om att bryta relationen. Utifrån vad vi vet om våldsutövare som beter sig på detta sätt, och hur förloppet kan se ut vid våld i en nära relation, är det nog det som behövs göras, hur svårt det kan än kan verka nu.
Våld i en nära relation kännetecknas av att den utsatta har en nära relation till den som utövar våldet, och starka känslomässiga band till våldsutövaren. Vilket försvårar möjligheten till uppbrott. Våldet, och detta är ibland i något vi inte är uppmärksamma på, kan ta sig många uttryck; det kan vara inte bara fysiskt utan även psykiskt, sexuellt och ekonomiskt. Det blir ofta allvarligare ju längre relationen pågår. Ekonomiskt våld är att bli ekonomiskt utnyttjad, att våldsutövaren tar lån som partnern förväntas betala, att kvinnan avkrävs lösenord till konton till mobilen och konton och står för ekonomin i hushållet.
Den vanligaste formen av våld i nära relationer är en man som utövar våld med en kvinna som han har eller har haft en relation med. Men det förekommer också att kvinnor utsätter mån för våld i heterosexuella relationer, och att våld förekommer i HBTQ-relationer.
Många våldsutsatta personer upplever att det psykiska våldet; kränkningarna, kontrollen, att inte längre få ha en privat zon, växlingen mellan våld och värme, att det är det som är svårast att hantera känslomässigt. Det psykiska våldet i nära relationer där våld utövas kommer smygande och gör den personen som är våldsutsatt allt mer förvirrad. Våldsutövaren säger att hen älskar henne, och behöver henne, men är samtidigt allt mer verbalt elak och anklagande. Vad hon än gör, hur mycket hon än anstränger sig, blir det aldrig nog, eller rätt. Hon känner sig allt mer otrygg och osäker, och får allt svårare att urskilja var hennes gränser går.
Det verkar som din dotter har hamnat här; du skriver att hon försvarar honom, och bagatelliserar det som händer, han ”skojar bara”. Som anhörig när man tydligt ser en förövare och ett offer kan detta vara svårt att förstå, och provocera. Sociologiprofessorn Eva Lundgren har i teorin om normaliseringsprocessen beskrivit hur detta kan förstås. I det snäva handlingsutrymmet som kvinnan upplever att hon har att omedveten ”normalisera” det som händer är en strategi av flera för att klara av vardagen. Hennes uppfattning om vad som är rätt och fel har också börjat förskjutas mot en acceptans av det som hon tidigare skulle ha protesterat mot. Gränserna suddas ut i takt med att våldsutövaren isolerar henne från hennes vänner och familj, och hon får allt svårare att få bekräftelse från andra om det orimliga i det som pågår, samt att våldet pågår inte hela tiden vilket förstärker hoppet om att snart kommer våldsutövaren som hen har varit förr i tiden, uppmärksam och kärleksfull.
Det du skriver om hur hennes pojkvän i början var mycket beskyddande enligt honom själv och kontrollerande enligt jag kan vara ett varningstecken. De personer som är våldsamma i nära relationer har ofta ett intensivt uppvaktande beteende i början av relationen, är mycket omhändertagande, och överväldigar kvinnan med förklaringar om stor kärlek redan efter en kort tids bekantskap. Den starka förälskelse i mannen som detta leder till kan senare göra det svårt att avsluta relationen för att man längtar tillbaka till det man fick i början av relationen.
Syftet med det våld som sedan kommer är att etablera och utöva makt och kontroll genom att skrämma. Kännetecknade för våldet är det börjar som enstaka händelser och på en låg nivå för att allteftersom bli allt allvarligare (våldet normaliseras och ursäktas). Tidigare tänkte man att våld i nära relationer var något som utövades av män med missbruk eller psykisk sjukdom, eller att det var en följd av en dåligt fungerade relation där offer och förövare i ett dysfunktionellt samspel provocerade fram våldet. Idag vet vi från forskningen att våldet snarare handlar om makt och kontroll, och drabbar kvinnor oavsett klass, ålder och etnicitet.
Vad kan du då göra för att hjälpa din dotter? Jag tror att det är till stor hjälp för henne att du träffar henne ofta, och helst på egen hand. Hindra henne från att bli isolerad. Var öppen med vad du ser och bekymrar dig för. Be om lov att få prata om detta. Erbjud ditt perspektiv på det som händer. Men lyssna i första hand. Argumentera inte. Kritisera inte pojkvännen om du ser att hennes omedelbara reaktion är att försvara honom. Landat i samtalet på att du är bekymra för vad du ser OCH SAMTIDIGT att du är där för henne oavsett om ni är överens eller inte kring vad som händer i hennes relation. När det gäller pojkvännen: ge honom inte så mycket uppmärksamhet när han börjar kritisera henne. Ge honom uppmärksamhet och ställ frågor som handlar om andra saker.
Föreslå henne att ringa Kvinnofridslinjen, 020 50 50 50. Ett samtal dit kostar inget och syns inte på telefonräkningen. Till Kvinnofridslinjen kan man ringa för att tala med rådgivarna om det man upplever, och ställa frågor. Det kan handla om en enskild händelse eller våld och kränkningar som pågått länge. Kvinnofridslinjen kan föreslå alternativ och informera om möjligheter till hjälp och professionella samtal där man bor. Ibland kan det kännas lättare att prata anonym med någon. Kvinnofridslinjen kan hjälpa henne att komma ur sin vilsenhet, att acceptera att det inte kommer att bli bättre, att hennes pojkvän utövar våld och inte kärlek.
Vad kan du själv göra? Var tålmodig. Det kan ta sin tid. Gör en nödplan. Om våldet visar sig vara mer brutalt än du vet idag, eller eskalerar, bör du ha en plan för hur du ska få ut din dotter, om hon tillfälligt ska bo hos dig, eller på en okänd adress, och hur hon ska skydda sin ekonomi, och ha pengar tillhands för en tid. Om hon kommer till dig efter att hon har blivit misshandlad dokumentera allt skriftlig, gärna med bilder. Kanske din dotter vill inte då men det kan vara hjälpsamt längre fram. Kanske kan du börja dokumentera redan nu vad som händer. Skriv konkret vad som händer.
Är det din dotters pojkvän gör något brottsligt. Ja, kanske. Men för att ni ska kunna ta ställning till det behöver din dotter berätta mer om vad som händer dem emellan. För tyvärr finns risken att inträffar ännu mer av psykiskt våld av vad du kunnat se, och kanske även annat våld. Brottet grov kvinnofridskränkning infördes i brottsbalken 1998 som en del av Kvinnofridsreformen. De handlingar som avses är utöver fysisk misshandel även kränkningar som olaga hot, olaga tvång, ofredande, och sexuellt utnyttjande. Sedan några år omfattar grov kvinnofridskränkning även skadegörelse och överträdelse av kontaktförbud. Straffpåföljden är som lägst fängelse i nio månader och som högst fängelse i sex år. En utredning pågår om att höja straffen.
Varma hälsningar
