2020-06-10

Vår dotter mår dåligt och är jättearg efter vi separerat.

Vi separerade för ett år sedan och flyttade isär i november. Barnen blev självklart ledsna men gick hyfsat bra ändå. 

Nu när vi landat i separationen och flyttat in i våra nya bostäder så mår vår tolvåriga dotter jättedåligt och är väldigt arg vad det än gäller. Vi försöker vara tillmötesgående men inget vi säger eller gör får henne på andra tankar. Hela hennes tankesätt är mycket negativt och hon tycker det är jättejobbigt att inte veta vad vi gör när hon inte är hos en av oss. Det tar otroligt mycket energi från oss båda när hon får sina utbrott och vi inte vet vad vi ska göra för att hjälpa henne. I skolan och med vänner är hon samma goa tjej som hon var tidigare. 

Hennes trettonåriga syster har en helt annan syn på det hela och tycker allt är bra förutom systerns svängande humör. Sökt hjälp men slussas bara vidare. Vad ska vi ta oss till?


Psykolog Jenny Klefbom svarar:

Den situation du beskriver är inte alls ovanlig. Men det är inte heller ovanligt att föräldrar blir lite överraskade när det kommer en fördröjd reaktion från ett barn, när föräldern själv just har landat i att ”allt gick ändå ganska bra” (med skilsmässan, eller någon annan större förändring).

En anledning bakom att familjemedlemmar inte alltid är synkroniserade i sina känsloreaktioner kan vara att man faktiskt har gått igenom krisen på helt olika sätt och med helt olika perspektiv.

Du tar upp att ni separerade för ett år sedan, och jag tolkar det som att du har levt i din nya identitet som singel sedan dess. Kanske finns det utöver det en bakgrund till separationen som gör att ni vuxna har haft mer tid på er för att acklimatisera er till de nya omständigheterna. Det är ju inte så vanligt att tankarna på att skiljas åt kommer från en dag till en annan, även om det händer.

Barn behöver ofta lite mer konkret förändring för att polletten verkligen ska trilla ner. Det är alltså troligt att separationen, ur barnens perspektiv, inte skedde förrän i november, och det är ju faktiskt ganska nyligen. Du kanske invänder att barnen visst har vetat om er skilsmässa hela tiden och att de faktiskt är tillräckligt stora för att förstå den. Jag håller med, men det är en sak att veta, och en annan att känna.

Du tar också upp att storasyster har tagit allt med ett större lugn. Det tycker jag inte heller är så förvånande. Dels är vi människor olika, och vi hanterar påfrestningar på helt olika sätt. Kanske också att den lite högre åldern spelar in, så att hon faktiskt har haft större möjlighet att tänka sig in i vad som komma skall än sin lillasyster.

En annan viktig omständighet är att en familj är lite som ett system, där vi intar olika roller och positioner utifrån vilken roll som finns ledig. Jag menar inte att er äldre dotter nödvändigtvis håller inne med sina känslor, men kanske visar hon dem på något annat sätt som ni inte har tänkt på, till exempel med kompisar, eller så låter hon lillasyster stå för uttryckandet av sorgen som hon till viss del känner själv också. Eller så är hon bara en person som har mycket lättare att rycka på axlarna åt förändringar i livet.

Nu är din fråga vad ni ska ta er till och hur ni ska hantera tolvåringens dåliga mående och ilska. Om det är så att hon innan skilsmässan mådde helt bra, så kan man se på den reaktion hon nu har fått som ett uttryck för sorg. Och sorg är inte nödvändigtvis något som behöver behandlas, den är en naturlig del av livet. Vad man som förälder däremot behöver göra är att bemöta sorgen på ett bra sätt. Det gör man allra bäst genom att ha en acceptans för alla möjliga känslouttryck.

Viktigt är alltså att ni förmår behålla ert lugn (vilket kan vara lättare sagt än gjort när man nyligen har separerat) och bara härbärgera och ”stå pall” för er dotters jobbiga känslosvängningar, utan att gå i klinch, utan att sjukdomsförklara henne och utan att försöka förändra henne. Helt enkelt att låta det vara så här ett tag och ha tillförsikt med att det i ett längre perspektiv säkert kommer att bli bra.

Om det däremot är så att er yngre dotter faktiskt har visat tecken på att må dåligt ibland även innan er skilsmässa, eller om ni bara har väldigt svårt att bemöta henne med det lugn jag föreslår och behöver lite mer vägledning så rekommenderar jag er att söka stöd i er föräldraroll. Det stämmer att vården inte riktigt tar sig an skilsmässoproblematik, men vissa familjerådgivare har ett tydligt barnperspektiv i sin rådgivning. Möjligheten finns också alltid att vända sig till en privatpraktiserande psykolog som arbetar med barn- och familjefrågor.

Vänligen