2020-12-15
12 år och lär sig aldrig
Vi har problem med vår son som är 12 år och har ADHD. Han äter inte medicin. Vi får säga till honom om precis nästan allt. Gå och borsta tänderna, gå och klä på dig, gå och lägg dig nu, gör läxan osv.
Vi får tjata om allt och han blir irriterad och arg varje dag. Vi har visat och förklarat för honom hur man gör och varför man gör saker sedan han var liten. som att till exempel hänga upp jackan på kroken. Han går också och små äter hela tiden och då gärna mackor. Om det finns godis och chips äter han det även fast vi har sagt jättemånga gånger att han inte får äta och varför han inte ska äta detta och småäta hela tiden.
Han överdriver också med pålägg och han har blivit sämre på att äta mat, vill helst bara äta fil och flingor och mackor och dricka O'boy och juice
Vi har även provat med att vända på meningen att vi vill inte att du går och äter ofta och detta för att .... Är det något som han gör som vi säger och där vi provar en annan metod så funkar det bara ca en månad sen rasar det igen. Vi har slut på metoder och tekniker nu. Vi säger till honom att inte ta den här godispåsen till exempel men ändå tar han den. Vi vill inte att du spelar tv spel ändå spelar han. Och så vidare. Han verkar strunta i detta fullständigt.
Hur länge ska man hålla på? Efter 12 år borde man väl ha lärt sig? Känns som att man måste låsa in allt för att han inte ska ta det. Det ska man väl inte behöva göra i sitt eget hus? Borde han inte lära sig snart? Är detta väldigt vanligt vid ADHD? Känns som man går och pratar rakt ut i luften och får ingen respons. Känns inte som man pratar till honom, han känns helt borta på någon annan planet. Han är också väldigt glömsk men han bör väl ändå komma ihåg någonting av det vi försökt lära honom i 12 år. Man håller på och försöker att få honom att göra saker självmant och hjälpa honom och lägger massor av tid och energi men alldeles i onödan. Det känns som att man ska få hjärnblödning snart. Kommer han aldrig lära sig? Vad finns det mer vi kan göra?
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
När jag läser ditt brev får jag känslan av att er vardag är en ständig kamp. Ni föräldrar kämpar för att få sonen att göra saker och att få honom att avstå ifrån att göra saker, exempelvis vill ni att han ska borsta tänderna och låta bli att småäta. Hur mycket ni än förklarar, påminner och tjatar så leder det ändå inte till någon förändring. Det enda som händer är att sonen blir irriterad. Innebär det att han är oförmögen att lära sig saker? Det korta svaret är nej.
Varför gör han då inte som ni vill? Förstår han inte vad ni menar eller struntar han i vad ni säger? Eftersom vissa metoder som ni har använt er av har fått tillvaron att fungera såsom ni önskar (under en begränsad period i alla fall) är det uppenbart att er son förstår vad ni menar. Visst kan det vara så att han medvetet struntar i det ni säger ibland – det gör i princip alla barn i viss mån – men jag är ganska säker på att diagnosen ADHD kan förklara en del. En anledning till varför jag tror det är att du skriver att sonen ”verkar” strunta i. Det tolkar jag som att han inte alltid aktivt trotsar och vägrar. Att han inte alltid säger ”jag vill inte/tänker inte”, utan snarare säger ”jag ska, jag ska bara…” alternativt knappt svarar alls och fortsätter med sitt.
Om jag skulle fråga er 12-åring varför man ska borsta tänderna och hur det går till är jag ganska säker på att han skulle kunna redogöra för det. Jag tror med andra ord inte att han har glömt hur eller varför, utan att han har svårt att komma till skott och utföra handlingen. Det han glömmer är att han ska borsta tänderna. Att byta aktivitet och ta itu med ett tråkigt ”måste” är ofta mycket svårt för personer som har ADHD. Och det har med de exekutiva förmågorna att göra, det vill säga förmågan att planera och styra sina beteenden. Dessa förmågor fortsätter att utvecklas upp i 20-årsåldern, men har man ADHD kan man även som vuxen ha svårt att komma igång med och att göra klart saker.
Detta gäller dock inte aktiviteter som roar eller intresserar en på något sätt. Då kan det istället vara svårt att stoppa sina impulser/svårt att låta bli att göra saker och svårt att avsluta en aktivitet.
Om ni vill minska risken för att bli frustrerade (och ”få hjärnblödning”), så bör ni med jämna mellanrum påminna er om att sonens exekutiva funktioner inte fungerar optimalt och att ni därför måste sänka era krav och förväntningar gällande vad han ska klara av helt självständigt.
Mitt förslag är att ni prioriterar en eller ett par saker i taget som ni finner viktiga, exempelvis tandborstning, och försök att få dessa saker att bli automatiserade. Räkna med att det kan ta lång tid och försök att se det som en seger om ni kommer dithän att det räcker med en påminnelse för att handlingen ska bli utförd. Undvik tjat och ett tråkigt tonläge. Berätta för sonen att ni förstår att det är jobbigt för honom när ni tjatar och att det är tråkigt för er alla när det blir bråk. Fråga sedan hur han vill bli påmind om att det är dags att borsta tänderna. Sätt tillsammans upp ett rimligt mål, till exempel att ha borstat tänderna efter en förvarning och max en påminnelse under sju dagar i rad, och diskutera lämpliga sätt att fira på när målet är uppnått.
Du skriver att ni har provat olika metoder och kanske har ni även provat ovanstående förslag. Förklaringen till varför till synes fungerande metoder havererar efter ett tag är oftast att föräldrarna inte orkar fullfölja. Rätt vad det är har man återfallit i tjat och blir irriterad, istället för att vara förstående och tålmodig – vilket är mänskligt och fullt förståeligt.
Avslutningsvis några ord om småätandet. Ska ni verkligen behöva låsa in godis? Eftersom pojken inte klarar av att motstå frestelsen finns bara två alternativ: låt bli att köpa hem godis/onyttigheter i syfte att ha till hands hemma eller lås in dem. Vi har olika stort sug efter onyttigheter och olika lätt att känna av, och ta hänsyn till, kroppsliga signaler. En del har inga som helst problem att sluta äta när första mättnadskänslan kommer, medan andra närmast tvångsmässigt fortsätter att äta tills det är slut på tallriken eller i skåpet. Vi kan också tröstäta och äta för att vi är stressade.
Så förutom att se över familjens matvanor och matförråd kanske det finns anledning att fundera över hur er pojke mår. Verkar han nedstämd eller orolig? Hur klarar han skolan? Hur ser det ut på det sociala planet? Har han goda vänner? Är det dags för en hälsokontroll eller en kontakt med elevhälsan?
Vänligen
