Social fobi hindrar min vardag
Under hela mitt liv har jag varit dålig på att hantera sociala situationer och det är ett stort problem för mig. Jag har länge funderat på om det är min uppväxt som grundar sig i det, att jag inte fått tillräcklig övning i socialt samspel eller om det är så att jag har asperger.
Ända sedan jag var liten har jag suttit i princip tyst vid middagar och bara lyssnat då jag har haft en mamma som tagit orden ur munnen av mig när jag ska berätta något och var överbeskyddande. Hon är också väldigt extrovert och har ofta pratat om sig själv och sina intressen. Vid middagar med okända personer satt jag nästan alltid helt tyst fram tills jag var runt 18 eftersom jag inte visste hur jag skulle starta en konversation med någon främmande person.
Nu när jag blivit äldre, är 25 idag, har jag lärt mig hur man för samtal. Men har så svårt när det går utöver ramarna för konversationen och det exempelvis blir skämtsamt. Vet inte hur jag ska reagera eller svara. Har många exempel på att jag inte förstod sarkastiska skämt under min uppväxt men förstår dem nu.
Jag har social fobi. Tycker det är jobbigt att sitta på föreläsningar, handla i affären och prata med andra människor. Känns som alla tittar på mig. Ibland åker jag inte till skolan för att jag vill undvika att prata med personer i raster om jag är trött eftersom att det gör mig stressad. Jag vågar inte prata i telefon om jag har en dålig dag på folktäta platser som tunnelbana då jag är rädd att folk ska döma mig. Jag känner också att jag rör mig annorlunda och stelare. Jag känner att jag har svårt att formulera mig. Om jag ska förklara någonting för andra blir det kortfattat, oklart och jag pratat monotont. Det låser sig i huvudet och jag har svårt att komma på vad jag ska säga medan jag pratar och hur jag ska formulera mig.
Jag är väldigt mån om hur personer uppfattar mig. Jag har panik inför hur jag i framtiden ska klara av mitt yrkesliv då jag utbildar mig till ett yrke där jag kommer att träffa många människor. På mina tidigare arbetsplatser har jag mått dåligt och haft ångest över den sociala kontakten med andra personer. När jag väl agerar i situationer jag inte är bekväm i upplevs jag nog som väldigt stel och får ångest över att folk tror jag är otrevlig.
Hur ska jag komma vidare från detta? Hur kan jag jobba för att bli bättre? Jag har försökt att öva och jag utsätter mig gång på gång för utmanande situationer men det blir inte bättre. Får ofta ångest efteråt över vad jag sagt eller att jag varit otillräcklig och jag skäms.
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
Du inleder med en fundering kring orsaken till dina sociala problem och avslutar med frågor som handlar om hur du ska lösa problemen. Jag tolkar det som att du hittills har funderat på egen hand och även övat och utsatt dig för utmanande situationer utan att ta hjälp av någon. Om det stämmer tycker jag att du ska ta kontakt med en psykolog via din vårdcentral eller närmaste psykiatriska mottagning, alternativt söka efter en privatpraktiserande psykolog.
Visst kan man ofta lösa problem själv, men när man har funderat och provat sig fram under flera år utan resultat så bör man överväga att söka professionell hjälp. Ibland räcker det långt att bara få tänka högt tillsammans med någon annan. (Kanske ställer personen en fråga som tvingar en att tänka i lite nya banor eller gör en medveten om hur saker och ting hänger ihop.)
Andra gånger kan det krävas både en ordentlig utredning och någon form av behandling för att uppnå en förändring. En utredning leder som regel till att man får en ökad förståelse för sitt fungerande, även om man inte alltid kan få ett enkelt och tydligt svar på varför man mår och beter sig som man gör. Till exempel behöver inte dina svårigheter att hantera sociala situationer antingen vara en direkt följd av brist på övning under uppväxten eller ha sin grund i medfödda faktorer. Din mammas tendens att ta orden ur din mun, och att mest prata om sig själv, har naturligtvis påverkat dig. Hennes beteende fick dig att tystna. Ett annat, mer extrovert och impulsivt, barn som blivit avbruten hade kanske reagerat tvärtemot. Blivit mer högljudd eller sökt uppmärksamhet på annat sätt.
Dina funderingar har inte lett fram till något svar på varför sociala situationer är jobbiga för dig, men du verkar övertygad om att du har social fobi/social ångest. Därför utgår jag ifrån att du har läst på vad detta innebär och att du vet att det finns såväl psykoterapi som läkemedel att ta hjälp av. Vad är det som hindrar dig från att söka den hjälpen? Har du inställningen att man ska klara av saker på egen hand? Skulle det kännas som ett nederlag att ta kontakt med vården? Eller är själva processen att inleda en kontakt något som skapar ångest i sig? Se i så fall telefonsamtalet eller den digitala tidsbokningen som en av alla utmaningar som du utsätter dig för.
Om du är rädd för att inte få fram det du vill ha sagt under ett inledande samtal föreslår jag att du tar med dig brevet du skrivit till till Psykologiguiden och läser innantill eller bara lämnar över det. För i ditt brev framkommer tydligt att du har ångest kopplat till sociala situationer och att du dessutom har funderingar kring din förmåga att förstå och behärska social kommunikation (du nämner också ”asperger” som en tänkbar förklaring). Den informationen utgör en bra grund för en psykolog eller läkare att nysta vidare ifrån innan beslut tas om vilka insatser som kan erbjudas.
Sammanfattningsvis: fortsätt att öva och ta dig an utmaningar, men se till att du har någon som kan guida och stötta dig på vägen.
Vänliga hälsningar
