13 år och problem med självkontroll

Ingrid Gråberg svarar:

Till oss är alla välkomna att skriva, både unga och gamla. Tyvärr hinner vi inte svara på alla frågor som kommer in och ibland, som i ditt fall, kan man få vänta ganska så länge på att få ett svar. Vi vet att ett par veckor kan kännas som en evighet när man inte mår bra. Och du verkar må allt annat än bra just nu.

När man är 13 år är det så mycket som händer i kroppen och knoppen. Både utsidan och insidan genomgår stora förändringar, man måste vänja sig vid ett nytt utseende och hormonerna kan göra så att humöret mest kan liknas vid en bergochdalbana. Ena stunden är man lättirriterad och andra stunden är man gråtmild, för att i nästa stund känna ett härligt pirr i kroppen när man tittar på någon som man gillar.

Inte nog med att man ska vänja sig vid allt nytt, som till exempel att få bröst och mens eller komma i målbrottet och börja få skägg, man har också en tendens att hela tiden jämföra sig med de jämnåriga som finns runt omkring en – och med personer man ser i olika medier.

Det kan vara lika tufft att vara den i klassen som först kommer in i puberteten, som att vara sist. Många tonåringar känner att de inte duger. Antingen är man för smal eller för tjock, för lång eller för kort, har för små bröst eller för stora bröst, har för rakt eller för lockigt hår…

Eftersom alla inte utvecklas i samma takt finns det också en risk för att kompisar växer ifrån varandra under tonåren. För en del leder det till att man får massa nya vänner, medan andra blir ensamma och känner sig utanför.

Ovanpå allt detta kommer de ökade kraven från skolan och från föräldrarna. I takt med stigande ålder förväntas man klara mer och ta ett större ansvar. Inte sällan växlar självkänslan lika snabbt som humöret. I vissa lägen känner man sig vuxen och kapabel till det mesta, och i andra lägen känns kraven övermäktiga och man vill helst vara 5 år gammal igen och låta någon annan ta över ansvaret och ordna upp allting. Tonåren är med andra ord ofta en svajig period i livet, men det innebär inte att man ska acceptera att må riktigt dåligt under längre perioder.

Jag tycker först och främst att du ska prova att prata med din mamma igen och försöka förklara för henne att du rent teoretiskt mycket väl förstår att du behöver ta det lugnt, men att du i praktiken inte klarar av det på egen hand. Kanske är det möjligt för dig att lära dig att stå ut med, och hantera, dina känslor på egen hand om du får hjälp och stöd av mamma. I annat fall kan du själv eller din mamma söka hjälp på ungdomsmottagningen eller hos BUP. Under skolterminerna har du även möjlighet att vända dig till skolkuratorn eller skolpsykologen.

Vänlig hälsning,