8/31/2011

Behöver hjälp, men vågar inte berätta

Jag är en 17 årig kille som har haft tvångssyndrom i snart två år. Hittills har jag försökt att inte göra tvångshandlingarna, men det går verkligen inte, och jag inser att jag behöver hjälp. Dock så vågar jag inte riktigt ta tag i det hela, eftersom jag, för att göra det, måste prata med mina föräldrar om det, och jag vågar inte riktigt det. Först och främst så vet jag inte om de ens skulle ta mig på allvar, men även om de gör det så är jag rädd för hur de ska reagera. Hur ska jag göra?


Ingrid Gråberg svarar:

Egentligen borde det vara lätt för de flesta att förstå det här med tvångstankar och tvångsbeteenden, eftersom vi alla lite till mans ägnar oss åt att dubbelkolla saker eller göra saker i en viss ordning/på ett visst sätt bara för att det känns bra - och inte för att det är det mest effektiva eller vettiga sättet.

Fixa idéer har nog också alla haft någon gång, om inte annat när man var barn och inte fick gå på de vita strecken på övergångsstället eller inte gå på A-brunnar, för att det betydde otur. Ändå finns det en del som inte fattar hur svårt det kan vara att avstå ifrån att utföra tvångshandlingar. Därför är det inte säkert att dina föräldrar kommer att ta ditt problem på allvar, men jag tycker att du ska ge dem en chans att förstå och att hjälpa dig. Skulle de mot förmodan reagera på ett negativt sätt och inte låta sig övertygas om allvaret i det hela, så kan du söka professionell hjälp på egen hand.

Du kan vända dig till närmaste BUP-mottagningen eller till en Unga Vuxna-mottagning – om det finns en sådan i din kommun.

Så länge du är under 18 år så är hjälpen kostnadsfri och när man är i äldre tonåren, som du är, så har man också rätt att få hjälp hos Barn- och ungdomspsykiatrin utan föräldrarnas vetskap. I de allra flesta fall är det dock bra att involvera föräldrarna i behandlingen på sikt. Och då kan behandlaren hjälpa till att förklara för föräldrarna hur allt ligger till och på vilket sätt de kan underlätta för sitt barn under, och efter, behandlingen.

På BUP-mottagningarna är man vana vid att tonåringar ringer själva för att beställa en tid och ofta försöker man prioritera dessa ärenden. De som svarar i telefonen brukar vara vänliga och hjälpsamma, så du behöver inte oroa dig för vad du ska säga. ”Hej, jag behöver hjälp med mina tvång” räcker som öppningsfras och sedan kan du förlita dig på att personen i andra änden av luren ser till att få så mycket information av dig som det krävs.

När det gäller behandlingsmetoder så har Kognitiv beteendeterapi, KBT, visat sig ha en god effekt. Det har också skrivits flera självhjälpsböcker om tvång och KBT, så du skulle kunna börja med en tur till biblioteket, om rädslan för att berätta om problemen blir för stark. Du kan också läsa mer om tvång här på Psykologiguiden.

Mitt förslag är att du sedan tar mod till dig och pratar med dina föräldrar. Om du tror att det underlättar så kan du visa dem mitt svar och/eller artikeln om tvång, eller en bok om tvång, så att de förstår vad det handlar om. Kanske visar det sig rent av att någon av dem känner igen symtomen hos sig själv, eftersom tvångsmässiga personlighetsdrag ofta ärvs.

Med vänlig hälsning,