Känsla av bottelös skam
Jag läser gärna alla frågor som ställs här och hittar mycket användbart. Min fråga som jag ställer mig är hur jag kan komma ur min känsla av bottenlös skam "för att jag finns" och skuldkänslorna som hela tiden sätter krokben i mitt liv. Jag var ett "svårt" och "överkänsligt" barn och lyckades få till en känslomässig samhörighet med någon av mina föräldrar.
På många sätt känner jag mig föräldralös och övergiven. De fanns där fysiskt men det mesta av min energi gick åt att slippa bli attackerad eller oroa mig för hur de mådde själva. Stark rädsla och stark skam är de känslor jag minns och idag undviker jag de situationerna pga att jag hamnar i ett annat medvetenadetillstånd när känslan överväldigar mig. Mina föräldrar anklagar mig ofta för att inte bry mig tillräckligt om dom men när jag umgås med dom mår jag oerhört dåligt både före och efter.
Hade jag varit en bra människa hade jag gjort mer för dom men jag orkar inte längre. Om jag gör något bra för egen del får jag enorma skuldkänslor. Jag vet inte hur jag ska balansera respekt och omsorg om mina föräldrar med självrespekt. När jag någon gång talat om mina upplevelser eller känslor har dom hotat att bryta kontakten och påpekar min själviskhet, att jag inte tänker på deras känslor då. Att bryta kontakten är oacceptabelt, det känns oerhört svekfullt mot mina föräldrar som gjort det bästa dom kunde mot "en sån som mig". Känner mig fångad i en olöslig situation!
Ingrid Gråberg svarar:
Jag får ingen riktigt klar bild av hur din uppväxt har sett ut. Å ena sidan lägger du all skuld på dig själv. Du beskriver dig själv som ett svårt och känsligt barn och anser att du inte gjort tillräckligt för dina föräldrar. Å andra sidan framhåller du att du blev ”attackerad” av dina föräldrar och att du ägnade tid och energi åt att oroa dig för deras mående. Samtidigt menar du att dina föräldrar gjorde sitt bästa och att du därför står i tacksamhetsskuld till dem.
På vilket sätt du var besvärlig framgår inte, men så mycket kan jag säga att vad du än må ha gjort som barn så är det inget som du kan lastas för idag och heller inget som kan anses vara orsak till era dåliga familjerelationer.
Under de första levnadsåren ligger ansvaret för familjerelationen helt och hållet på föräldrarna och under resten av barn- och ungdomsåren ligger huvudansvaret för relationerna hos föräldrarna.
Hur barn beter sig beror till viss del på deras medfödda temperament och personlighet, men barn är oerhört formbara och återigen är det föräldrarna som bär ett stort ansvar för att fostra, lära, hjälpa och stötta sina barn. Förvisso är uppdraget olika svårt beroende på vilket barn man får. Vem som helst kan tappa orken och tålamodet om barnet håller en vaken halva nätterna och sedan envist vägrar att medverka vid påklädning och matsituationer dag ut och dag in. Sedan ska man komma ihåg att vissa föräldrar har lättare att tappa tålamodet än andra. Det kan i sin tur bero såväl på personliga egenskaper och förutsättningar, som på yttre omständigheter och sjukdomar.
Min erfarenhet är att de allra flesta föräldrar gör sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar och de rådande livsvillkoren. Tyvärr är det inte alltid gott nog ur barnets synvinkel.
Även om dina föräldrar inte haft för avsikt att skada dig, så lyckades de uppenbarligen både skrämma dig och få dig att känna skam. Det är inte okej och det spelar ingen roll om du var ett ovanligt känsligt barn eller inte. Föräldrar måste anpassa sig efter det barn de har – och inte tvärtom. Barn har aldrig någonsin ansvar för sina föräldrar. Det är inte barns fel att föräldrar slåss, missbrukar eller mår psykiskt dåligt till exempel. I den bästa av världar skulle alla barn få växa upp med nyktra, stabila, kärleksfulla och pålitliga föräldrar, men så ser verkligheten inte ut.
Jag vet som sagt var inte hur din uppväxt har sett ut, men av dina minnen att döma så har den varit långt ifrån någon idyll. Och dagens umgänge med föräldrarna får dig bara att må dåligt.
Det skulle vara lätt för mig att uppmana dig att bryta kontakten med dem och hänvisa till att du inte på något sätt är förpliktigad att upprätthålla relationer som inverkar menligt på hälsan och välmåendet – inte ens om det handlar om nära släktingar. Lika lätt skulle det inte vara för dig att genomföra detta och kanske är det inte det du vill. Därför tror jag att du behöver prata med någon utomstående som kan hjälpa dig att se hur dåtid och nutid hänger ihop och hur du kan ta kommandot över din egen framtid. Du behöver bli klar över vad du själv vill, vad det är som gör att du känner skam och skuld idag och hur du ska uppnå den viktiga självrespekten. Kanske kommer du i slutändan fram till att den enda vägen ut ur mörkret är att bryta de destruktiva familjerelationerna. Kanhända tar du istället beslut om att ge relationen en sista chans och bjuda med föräldrarna till en familjeterapeut.
Be inte om ursäkt för att du finns till, utan våga be om hjälp. Börja med att undersöka om det finns en psykolog knuten till din vårdcentral. Om du har ekonomisk möjlighet att gå till en privatpraktiserande psykolog eller psykoterapeut, så kan det vara ett alternativ. Mår du dåligt för jämnan och inte ”bara” när du träffar dina föräldrar, så rekommenderar jag att du tar kontakt med den psykiatriska öppenvårdsmottagningen.
En professionell samtalskontakt kan i bästa fall både hjälpa dig att bearbeta tidigare upplevelser och hjälpa dig att hitta nya förhållningssätt i nuet. Och då tänker jag inte bara på relationen till dina föräldrar, utan även på din livssituation i övrigt. I vilka situationer/tillsammans med vilka personer/i samband med vilka aktiviteter mår du bra? Finns det tillfällen då du känner dig duktig, omtyckt, viktig och/eller värdefull? Finns det saker du skulle vilja göra? Vad finns det för hinder och hur kan du kringgå dem?
Vänlig hälsning,
