Orolig och osäker 6-åring
Har en 6 årig dotter som är otroligt mammig och osäker. Hon törs inte vara hos någon kompis i fall jag eller pappan ínte är med. Nu har hon börjat förskoleklass och jag eller min man följer henne varje morgon dit. Hon är orolig och måste oftast säga hejdå flera gånger.Här hemma kollar hon mig när jag går ut med soporna,så att jag inte lämnar henne!!
Jag har pratat med henne och förklarat att jag alltid kommer tillbaks, för hon sa att anledningen till att hon är ledsen när jag far är att hon tror att jag ska försvinna och inte komma tillbaks. Hon är en blyg tjej som inte vill ta försig, hon är inte spontan och "pratig" förutom hemma.
Vad ska jag göra för att hjälpa henne så att hon blir en tuffare tjej? Det måste ju vara jobbigt att inte kunna åka till en kompis och leka, istället måste kompisen alltid komma hit. Kommer det att lossna för henne?
Malin Alfvén svarar:
Du tar upp två saker som oroar dig när det gäller din 6-åriga dotter. Dels att hon är rädd för att du ska försvinna och dels att hon är blyg.
Bakom rädslan för att vi föräldrar ska försvinna spökar ofta döden. Just i 6 årsåldern är det vanligt att barn tänker mycket på livet och döden och oroar sig för att föräldrarna inte ska komma tillbaka och vad somskulle hända då. Det betyder inte att hon är en osäker människa, bara att hon funderar och reflekterar. Precis som barn ska göra i vissa åldrar.
Prata med henne om hur hon tänker kring döden och vad hon tror händer efter döden. Läs böcker om döden som t.ex. Astrid Lindgrens Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Har ni någon nära person som nyligen dött eller har hon hört talas om någon? Säg att du förstår hennes oro för att du ska försvinna– det är ju en hemsk tanke för ett barn att mamma eller pappa skulle försvinna eller dö.Du kanske också kan säga något, som jag lärde mig av en mamma: ”Om jag fick bestämma, då skulle jag aldrig dö”. Fråga henne var hon skulle vilja bo om det verkligen skulle hända er något. En oerhört svår fråga, men nödvändig för både henne och er. Döden är ju en del av livet.
Så till hennes blyghet. Vi kan uppleva att blyga barn är osäkra eller otrygga, men det är inte min uppfattning. Däremot ser jag dem som sökande och avvaktande. Blyghet ärvs ofta, det skulle inte förvåna mig om det finns någon i er nära släkt som varit blyg som barn. Blygheten växer inte bort och man kan inte vänta sig att det blyga barnet förvandlas till ett tufft barn. Däremot lär sig de flesta efter hand att hantera sin blyghet och även dra nytta av den i många situationer.
Ett blygt barn är avvaktande bland främmande människor och i främmande situationer, men det ser, hör och registrerar hela tiden. Barnet lär sig mycket om relationer, om människor och hur de fungerar. Något som man sedan har nytta och glädje av hela livet. Hemma är dom oftast spontana och pratiga som du skriver.
Många journalister och skådespelare berättar att de varit blyga som barn och att de i sitt arbete använder sig av erfarenheterna och kunskaperna de fått.
Jag tror inte att man skall övertala eller tvinga ett blygt barn att till exempel leka borta eller sova över hos andra eller gå bort på kalas utan er föräldrar. Det är viktigt att låta dom ta små steg, i sin egen takt.
Prata med er dotter om hennes blyghet. Bekräfta att ni vet att hon inte vill vara ensam bland främmande och att du/ni därför följer med henne. Så småningom kan ni börja kompromissa. Ni talar med henne i förväg om hon själv har något förslag på hur ni skulle kunna göra för att hon skall kunna stanna själv en stund hos kompisen eller på kalaset. Eller ni kommer med ett förslag, som hon kan fundera på.
Om man är öppen kring hennes blyghet, så kommer det så småningom att lossna. Det är i alla fall min erfarenhet
Vänlig hälsning
