Min dotter saknar sin bästis
Har en 9-åring dotter som sedan hon var liten är en känslig men glad tjej.
Den största sorgen i hennes liv just nu är att bästisen har slutat på fritids pga arbetslös förälder. Hon har börjat gråta förtvivlat varje morgon redan innan vi tagit på oss kläderna, försöker med ont i magen , ont i huvudet osv.
Jag har provat allt...att krama, trösta och stötta...ingen skillnad....bli arg ....ingen skillnad....osv osv. Vill gärna ha råd om vad jag ska göra...detta börjar gå ut över mitt jobb då de ringer från fritids och undrar hur de ska göra med min dotter som bara gråter.
Hur hård ska jag vara mot henne??? Som det är nu har jag erbjudit henne att få en egen nyckel och gå hem efter skolan ett par timmar till jag kommer hem , men har inte vunnit något gehör.
Jenny Klefbom svarar:
Du skriver inte hur länge sedan det var som din dotters kompis slutade på fritids, och därmed vet jag inte heller hur länge hon har varit ledsen. Inte heller vet jag så mycket om vilka möjligheter barnen har till kontakt utanför fritids. Går de till exempel i samma klass? Bor ni nära varandra så att de kan ses ofta på fritiden?
Hur de här omständigheterna ser ut spelar en viss roll för hur man ska förstå och värdera din flickas starka reaktion. Men utifrån det du berättar – att det handlar om att kompisen tillfälligt inte får gå på fritids på grund av arbetslöshet – så tolkar jag det som att det i alla fall inte handlar om någon definitiv separation mellan barnen. Det hindrar förstås inte att din dotter kan känna sorg och uppleva känslor av ensamhet och övergivenhet på fritids. Särskilt om hon och kompisen har varit väldigt tajta och nästan uteslutande lekt med varandra.
Det är vanligt att barn går igenom perioder då de inte riktigt vill gå till förskolan/skolan eller fritids och då de är allmänt missmodiga, argsinta eller på annat sätt inte verkar må helt bra. Ibland finns det en tydlig orsak bakom detta. Ibland inte. Barn, precis som vuxna, vill gärna hitta en förklaring bakom det de upplever och känner, och ibland kan de slå huvudet på spiken helt och hållet – barn är många gånger känslomässigt insiktsfulla. Men det händer också att de ”skyller” allt på någon omständighet som vi vuxna kanske inte ser som någon helt rimlig förklaring bakom problemen. Så kan det bli när barnen antingen inte själv förmår se hela sammanhanget, eller när det av någon anledning inte har velat/vågat berätta allt för föräldrar och lärare.
Det är också en stor skillnad mellan att inte vilja gå iväg på morgonen och kanske skylla på olika krämpor för att slippa, och att sedan sitta och gråta i timmar på fritids. Det sistnämnda är en betydligt starkare signal på att något inte står rätt till, i synnerhet när det gäller ett så stort barn som en nioåring. I den åldern brukar man ofta tycka att det är pinsamt att gråta inför kamrater, och man är ganska så mån om att framstå i så god dager som möjligt i kompisgruppen.
Det här gör att jag tycker att både du och skolpersonalen behöver ta reda på mer om vad det är som händer mellan din dotter och de andra barnen. Frågor som måste upp till diskussion är till exempel vilka fler än den gamla kompisen som din tjej brukar leka med. Hur klimatet i gruppen är. Om det finns några tecken på trakasserier, utfrysning eller dålig stämning på annat sätt.
Det är också ganska anmärkningsvärt att fritidspersonalen vänder sig till dig för vägledning. Självklart är det bra om ni har en öppen kommunikation och att du blir informerad om vad som händer kring ditt barn. Men de frågor de tar upp med dig borde också vara föremål för elevhälsovårdens kunnande och insatser. Det finns alltså skäl för rektor på skolan att snarast boka in en elevvårdskonferens.
Samtidigt måste du förstås hitta fungerande förhållningssätt hemma. Du säger att du har provat allt, och beskriver olika känslomässiga sätt som du har bemött din dotter på. Vad jag undrar över är om du har provat att bara låta din dotter vara i sin sorg, acceptera hennes känslor precis som de är.
När man är i sorg, om det nu är det din dotter är, är det inte självklart att det är tröst och stöttning man behöver. Ibland kan just ett tyst accepterande av känslorna vara det bästa, tillsammans med omsorg i form av kramar och annat som visar att man bryr sig om och förstår.
Ett annat sätt att hjälpa den som upplever livet som svårt är att hjälpa till med att sätta ord på händelser, upplevelser och känslor. Det är inte alls liktydigt med att man själv går in i känslorna eller att man måste acceptera vilka beteenden som helst, utan handlar mer om att lyssna och ställa rätt frågor. Samtalen blir ett gemensamt forskningsprojekt där det gäller att förstå hur det ena ledde till det andra, för att så småningom också hitta en lösning på problemet.
För att kunna hantera vardagen tror jag också att det är bra om du, både för dig själv och för din dotter, gör en tydlig skillnad mellan hennes känslor (som måste få finnas) och alla praktiska omständigheter. För även när man är riktigt ledsen så måste ju livet fortgå med allt vad det innebär av plikter, förändringar och utveckling. Just att upprätthålla vardagens alla rutiner är också faktiskt ofta ett bra sätt att komma vidare på det känslomässiga planet.
Gör alltså klart för din dotter vilka grundförutsättningar som gäller. Sätt er sedan ner och gör upp konstruktiva planer kring hur ni kan hantera situationen. Låt henne själv, inom de ramar som gäller, komma med förslag kring vad hon skulle tycka kännas bra.
Med vänlig hälsning,