9/29/2011

12-årig kille stökar i skolan

Hej jag har en son på 12 år. Jag och hans mor är skilda sen han var ca 3 år. Vi har en god kontakt med varandra ang vårt barn. Men nu är det så att han är en mkt go och rar kille hemma och hjälper till med disk och tvätt och städning: Krånglar lite i bland men jag känner att det är helt normalt och inget konstigt.

Han spelar hockey ca 3 dagar i veckan, och är duktig på det och han tycker det är kul vilket han säger och man ser på det på honom.

Problemet är i skolan. Han verkar bli en helt annan kille. Har sedan några år nu haft mkt problem. Vi har en mkt god kontakt med skolan nästan varje dag.

Det som händer är att han skolkar från lektioner som han inte tycker om eller om han inte tycker om läraren. Han har sedan ett par år umgås med en kille som har mycket mer problem. Han verkar absolut inte kunna säga nej till denna kompis vilket leder till mkt problem. Han har också problem med att en utomstående vuxen säger åt honom.

En god sak är att förut hittade han på en massa dumma saker i skolan vilket han inte verkar göra nu förtiden. Skolan har ingen typ av kvarsittning av skolk eller någon form av sätt att ta hand om barn som inte går enligt deras utmärkta linje. Påföljder av hans problem i skolan får vi ta hemma som ex inget spelande på en vecka eller dyligt. Men det har ingen effekt eftersom det inte kommer direkt och inte inom skolan. Detta probelm kommer att växa om vi inte kan avstyra det mkt snart men jag vet inte hur längre. Han går i samtal med skolans kurator.


Jenny Klefbom svarar:

Du beskriver en massa goda omständigheter kring din son som jag tror kan utgöra en bra grund till att få skutan på rätt köl igen. Dels har ni föräldrar ett gott samarbetsklimat, och dels har ni en tät kontakt med skolan. Just dessa faktorer är väldigt viktiga när det gäller att komma till rätta med beteendeproblem hos barn.

Vad jag däremot inte blir riktigt klok på är vad det är för slags problem som din son har i skolan. Du beskriver att han skolkar då han inte tycker om skolämnet eller läraren. Och även att han har ”problem med att en utomstående vuxen säger åt honom”. I övrigt nämner du att han har gjort ”dumma saker” och att han är lättpåverkad av en annan pojke med ”mycket mer problem”. Men vad är det för dumma saker han gör? Och vad för typ av problem är det den andra pojken har? För jag tänker att skolk egentligen bara är det yttersta symtomet på någonting. Och att det kan bero på en mängd olika saker.

Bland barn och ungdomar som jag har arbetat med har orsakerna bakom skolkande, när vi har gått på djupet och utrett dessa, kunnat ha sitt ursprung i exempelvis mobbning, sjukdom eller missbruk hos föräldrar, negativa kompisrelationer, koncentrationssvårigheter, dyslexi, att man hamnat på efterkälken i skolarbetet, kommunikationssvårigheter, depression eller social fobi. Som du ser av min långa uppräkning kan alltså ett och samma beteende, i det här fallet skolk, bottna i så olika saker som bekymmer på det sociala, pedagogiska eller psykologiska planet.

Det är alltså här ni behöver börja; med att ta reda på vad som ligger bakom problemen. Se till att skolan ordnar en elevvårdskonferens där ni gemensamt går igenom hur det ser ut på alla dessa tre områden. Finns det något skäl att tro att pojken har det jobbigt på det sociala planet, hemma eller i skolan? Tycker kuratorn, efter sina samtal med er son, att det finns anledning att misstänka psykiska besvär? Och slutligen och inte minst viktigt; hur ser det ut på det pedagogiska planet? Skulle er son kanske behöva mer stöd än han får i något avseende?

Vilka åtgärder ni ska vidta, och vem som ska vidta dem, beror förstås på vad ni gemensamt kommer fram till. Sociala problem måste åtgärdas av er vuxna; inget barn kan fungera bra om det lever i missförhållanden av något slag. Vid misstanke om psykiska problem är det vettigt att koppla in BUP. Och hänger er son inte med riktigt i skolundervisningen är det skolans sak att sätta in extra stöd. Ofta behöver man dock från skolans sida först göra en utredning, som görs av specialpedagog eller psykolog, innan man vet exakt vilket stöd som behövs.

Du efterfrågar tydligare konsekvenser från skolans sida när er son gör ”dumheter” såsom att skolka. Det är förstås jätteviktigt att skolan tar sådana beteenden på allvar och gör någonting åt dem. Men att använda sig av standardiserade straff, som exempelvis kvarsittning, gör man inte längre i skolan. Anledningen till det är att det finns överväldigande bevis för att straff inte i någon nämnvärd utsträckning fungerar. Och det gäller i synnerhet om straffen inte har någon tydlig koppling till ”brottet”.

Skolan skulle kunna anmälas om man använde sig av föråldrade och verkningslösa metoder, som dessutom kan upplevas som kränkande av barn och föräldrar. Det finns till råga på allt mycket som tyder på att straff kan leda till en ökade problembeteenden, då barnen som straffas riktar in sig på att inte bli upptäckta snarare än på att sluta med de negativa beteendena. Dessutom tenderar straffade barn att rikta sin vrede mot den som bestraffar. Och jag tror inte det vore så lyckat att väcka ännu mer negativa känslor gentemot skolan hos er son när han nu står inför sina tonår.

En rimlig och begriplig konsekvens om man skolkar är att man måste ta igen arbetet som gick förlorat då man inte var på lektionen. Men där är det tyvärr ni föräldrar som blir ansvariga för att detta görs. Det är ni som har ansvar för att barnet är i skolan under skolpliktig tid, och det är ni som är ansvariga för att läxor blir gjorda. Däremot blir det förstås allra bäst för er son om den typen av konsekvenser utarbetas i nära samarbete med skolan.

När det gäller andra typer av konsekvenser, tycker jag att de kan vänta tills ni kommit orsaken till problemen mer på spåret. Kanske är det stöd, förståelse och hjälp till förändring som er son behöver snarare än begränsningar och straff.

Vänlig hälsning,