11/22/2009

Nedstämd - vill vara alla till lags

Hej! Jag har en fråga. Känner nedstämdhet lite då och då och mycket grundar sig i min uppväxt, där jag alltid har haft lite dålig kontakt med min far. Han har alltid varit påtryckande och sagt att förstår du inte, dum i huvdet och annat negativt. Detta gör idag att jag blir osäker i min relation till min sambo och kanske inte alltid är den bästa på att berätta vad jag känner eller behöver. Detta har även fått mig till att vara rädd för att hamna i konflikter. Och jag vill vara alla till lags, vilket inte fungerar utan gör att jag försummar mig själv.

Vill inte vara denna person som börjar gråta för minsta lilla och tror att min sambo ska lämna mig och ibland kan bli misstänksam över om han verkligen älskar mig, fastän att jag vet att han gör det. Känner att min uppväxt har gjort mig osäker och jag vill inte vara sådan längre utan vara den starka person jag verkar vara. Och våga säga vad jag tycker och inte vara orolig hela tiden och vara rädd att säga fel, vilket jag tror ska få dem att sluta älska mig.

Tacksam om ni kunde ge mig något svar, vad som.

Mvh. En som funderar alldeles för mycket.

Ps. Kanske ska påpeka att jag jobbar inom familjeföretaget vilket gör att vi träffas varje dag. DS.


Philip Weiss svarar:

Först vill jag framhålla att du verkar ha en hög grad av medvetenhet om hur du beter dig och var ursprunget till ditt beteende kommer från. Du verkar också ha kontakt med att du inom dig själv är en stark person som du hållit tillbaks för att du tidigt lärt dig att göra så. Vad jag förstod så arbetar du tillsammans med din far.

Innan jag ger mig i kast med att diskutera hur du skulle kunna gå tillväga för att släppa fram ditt sanna jag så är det en sak jag vill belysa. När du gråter, kan det vara så att du gråter för att blidka omgivningen? Vidare för att undvika konflikter? Kan det också vara så att du under eller bakom gråten egentligen är arg? Så vad du kan göra är att ställa frågan till dig själv om du kanske är arg när du gråter.

Nu till vad du kan göra. Jag tänker att du gradvis kan börja hävda dig själv. Att till att början kliva fram i situationer som inte är så "heta" och konfliktladdade. Att också ge dig själv tillåtelse att komma igen även om det har gått tid sedan den händelse skedde som du vill kommentera. Det är alltså helt ok att återkomma och säga att det som hände för en vecka sedan gjorde dig upprörd eller besviken. Hur skall du någonsin kunna få upptäcka din styrka om du inte prövar. Hur skall du kunna lita på din omgivning om du inte vågar pröva om relationer och kärlek består trots eller även om du säger ifrån.

Rent intellektuellt vet du givetvis om att man respekterar den som är tydlig och säger ifrån även om det är jobbigt i ögonblicket att få kritik. Du behöver ta några djupa andetag och samla mod för att våga stå upp för dig själv. Om din far och omgivningen inte kan ta emot dina synpunkter så ligger problemen till stor del hos den andre och inte hos dig.

Sammanfattningsvis så brukar det vara så att föreställningarna och fantasierna om det värsta som kan hända väldigt sällan får sin motsvarighet i verkligheten utan vanligtvis blir man överaskad av hur väl det trots allt blir. Så fatta mod och börja hävda dig själv gradvis mer och mer!

Med vänlig hälsning,