11/13/2009

9-åring som går bakåt

Jag har en son på 9 år , hans mamma och jag är skilda sedan 6 år, Han har varit lillgammal och en liten professor. Nu känns det som om hans utveckling går bakåt, han blir liv rädd för läkarbesök, åka buss 2,5 mil som förut inte varit några problem, han verkar orolig och osäker för saker som förut inte var några problem.

Jag tror att hans mamma påverkar honom mycket, att hon behandlar honom och hans bror som mindre än vad dom är och speciellt sånt som kommer ifrån mig motarbetas som farligt.

Kan det ha med hans ålder, självkänsla eller hans mamma att göra?


Ingrid Gråberg svarar:

Om jag förstått dig rätt, så har din son inte generellt gått bakåt i sin utveckling, utan det handlar om att han börjat bli rädd och osäker i en del situationer. Vad det beror på är omöjligt att svara på utan att ha träffat pojken ifråga.

Rädslor utlöses i regel av faktiska händelser (att man blivit skrämd eller upplevt något obehagligt) eller av händelser man hört talas om (sett på tv eller läst om).

Åldern kan också ha betydelse. Just i 9-årsåldern börjar många barn grubbla över allt från egna tillkortakommanden till krig, död och sjukdomar. Och självkänslan är ofta lite låg i den åldern. Det kan vara så att din son har uppnått en mognad som innebär att han precis har börjat inse vilka risker och faror som finns med exempelvis bussresor. Nu behöver i och för sig en rädsla kopplad till bussresor inte nödvändigtvis handla om att man är rädd för att åka buss. Om resan innebär att man åker ifrån någon, så kan det lika väl röra sig om en rädsla för att lämna mamma, pappa eller någon annan viktig person. Tänk om jag aldrig mer får träffa min mamma, tänk om min pappa försvinner, tänk om mamma dör, är exempel på tankar som mer än ett barn i den här åldern har brottats med.

När rädslor väl har uppstått har de en tendens att sprida sig till fler områden om man inte tar itu med dem. Som förälder vill man att ens barn ska må bra, därför är det vanligt att man hjälper barnet att undvika det som känns jobbigt, alternativt försäkrar barnet om att inget farligt kommer att hända. Det är naturligt att göra på det viset och det hjälper också barnet för stunden, men i längden innebär det att man underhåller, och till och med göder, rädslan.

Med hänvisning till ovanstående så undrar jag om det kan vara mammans oro och omtanke som du upplever som ett sätt att motarbeta dig. I så fall rekommenderar jag att ni båda läser om fobier här på Psykologiguiden. Där hittar ni även några lästips som kan vara bra att utgå ifrån om man vill prova att komma tillrätta med problemet på egen hand.

Om rädslorna redan nu är ett stort bekymmer, eller om de förvärras, så rekommenderar jag att ni tar kontakt med BUP eller en privatpraktiserande psykolog som arbetar med kognitiv beteendeterapi, KBT.

Skulle det vara så att ni föräldrar är oense om det mesta och har samarbetssvårigheter måste man ta med i beräkningen att detta kan skapa en osäkerhet hos er son. Och då kanske ni behöver börja med att ta itu med era konflikter innan ni kan hjälpa er son.

Med vänlig hälsning