17 år och skoltrött
Hej. Jag har en son som är 17 år och bor med sin far många mil ifrån mig, han flyttade i somras,o går på gymnasiet. I höstas började han stanna hemma p g a av att han sa att han var sjuk. Pappa och son hade diskussioner runt detta och sonen började gå i skolan igen och började träna på gym regelbundet. Han verkade må bättre.
Nu under vårterminen började han stanna hemma ofta igen och nu har han inte gått alls ett tag. Pappan och sonen har varit till skolan och pratat med läraren om att sonen kunde få arbeta extra och ta igen det han missat. Alla var överens. Men sonen har inte gått tillbaka till skolan. Både jag och pappan har försökt att fråga vad det är som är fel och han säger att han är skoltrött. Jag har frågat om han kanske känner att han valt fel program och vill söka in på ngt.annat men han säger att han inte vill gå i skolan .
Han är skoltrött. Min son har väldigt lätt för sig i skolan så det är inte problemet. Pappan tycker att sonen verkar deprimerad ev.pga vår separation, känner skuld,saknar sina bröder etc. Sökte till BUP men sonen vägrade gå dit. Pappan och jag vet inte riktigt hur man ska göra. Vi försöker att förklara hur viktigt det ändå är med en gymnasieutbildning.
Jag har sagt att jag finns här för honom om han vill prata och han får flytta hem till mig igen om han vill det men det vill han inte säger han. Pappan har bestämt sig för att på nåt vis straffa det här beteendet genom att ta ifrån honom hans dator och telefon så att han inte ska kunna sitta o chatta hela dagarna. Är det rätt?
Jenny Klefbom svarar:
Du befinner dig i en svår situation. För det första är det väldigt svårt att utöva inflytande över en 17-åring, som är mycket medveten om att han snart blir 18 och myndig. Ännu svårare är det att nå den tonåring som mår dåligt, men samtidigt inte är inställd på att ta emot hjälp. Ytterligare en försvårande omständighet utgör förstås det avstånd som finns mellan er rent geografiskt, och det faktum att ni är två skilda föräldrar, som delvis tycks ha olika uppfattning om hur man ska handskas med situationen.
Utöver detta blir jag inte riktigt klok på hur din före detta man resonerar. Å ena sidan tar du upp att det är hans uppfattning att sonen är deprimerad. Eventuellt till följd av de separationer och uppbrott som jag förstår ägde rum för er allihop förra sommaren. Det är en fullt rimlig tanke att en pojke i den känsliga åldern mitt emellan barn och vuxen skulle kunna reagera starkt på en så stor omställning av livet. Det är också en helt rimlig tolkning att hans beteenden och känslor skulle kunna ha sin grund i en depression, även om det också kan finnas andra förklaringar. Desto obegripligare blir det för mig att pappan vill komma till rätta med problemen genom straff. Tänker han att straff skulle kunna fungera som botemedel mot depression???
Om du tänker att miljön hemma hos pappa är hård och präglas av straff och begränsningar snarare än av omsorg och förståelse, tycker jag att du inte ska stanna vid att erbjuda din son att flytta hem till dig. Då ska du vara mer bestämd i din uppfattning om vad som behöver göras, och föra samtal med pappan om detta för att driva igenom en flytt till dig. Men det är bara du som kan avgöra om det är här problemet ligger, eller om en flytt nog inte skulle lösa så många problem.
Vad som däremot ter sig helt nödvändigt, är att er pojke får tillgång till vård. På den punkten måste du och din man vara helt orubbliga och ställa tydliga krav. Börja med att ta reda på varför han inte vill gå på BUP. Kanske har han en bild av hur det fungerar på BUP som inte riktigt stämmer. Det som ter sig nödvändigt nu, är att ni föräldrar får hjälp med en bedömning av er pojkes hälsa av en psykolog eller läkare, det vill säga en person med kunskaper nog för att slå fast om han faktiskt lider av depression, eller kanske något annat. Vill man inte gå till BUP kan man också vända sig till vårdcentralen för en första bedömning.
Man kan naturligtvis inte tvinga någon att ta emot vård, men så länge er son inte ens själv vet om han lider av något blir det väldigt svårt för honom att ta ställning för eller emot en eventuell behandling.
Det ni också har möjlighet till, så länge han bor kvar hemma, är att ställa upp krav på hur ert gemensamma liv ska se ut. I detta kan t ex ingå sådant som vad man gör på dagarna och hur man försörjer sig. Ska man vara hemma krävs det att man har någon typ av skäl till detta, såsom att man är sjukskriven eller arbetssökande.
I stället för att ”plocka bort” det som i dagsläget tycks vara pojkens sysselsättningar; datorn och telefonen, behöver ni föräldrar i stället ställa krav på vad som också måste ingå i de dagliga rutinerna, om det sen handlar om att följa läkarens ordinationer, söka jobb eller gå till sin praktikplats.
Tyvärr får man som förälder inte längre så mycket stöd ifrån skolan, när barnen går i gymnasiet. Däremot finns möjlighet att söka stöd från socialtjänsten, om förhandlingarna hemma helt går i baklås. Ofta har man på socialtjänsten ett team med familjebehandlare, som också kan komma hem till familjer för samtal. Att som 17-åring fastna i total passivitet och hemmasittande är nämligen något man bäst tar itu med innan det hunnit gå flera år.
Vänlig hälsning,
