Vi har tappat kontrollen över våra söner
Vår familj består av jag, min man och 15, snart 16-årig son och 11 årig son. Vad skall vi ta oss till, åren rinner iväg och inget blir bättre. Attityd och språk och brist på respekt är det värsta tillsammans med dessa 2 pojkar som ständig bråkar och retar varandra till vansinne. Allt ifrån att spruta ned den enes rum med en hel deospray flaska till att reta varanda i det oändliga, med resultat att den som blir retad blir vansinnig, det skriks det bråkas, jag gruvar mig att vara hemma ibland när inga aktiviteter gör att ex helgen avlöper smidigt, men en aktiviteslös helg får man panik inför.
Sedan är det språket och attityden, och den är värst av 11 åringen. Vi kan säga åt på ett normalt sätt att nu gör vi inte så här utan nu är det detta som gäller, passar inte detta då så skriks de värsta orden man kan tänka sig till mig eller min man, senaste fallet bad jag honom stänga datorn för tiden var långt överskriden då det var dags för sängen, svar "fuck you, satkärring etc etc",
Vi har provat med uppmuntran, vi har provat med avledning, vi har provat med straff/konsekvenser, det känns svårt att hitta konsekvenser så oftast har det blivit straff med datorförbud, tvspel förbud under en förutbestämd tid, har också talat om att sköter vi inte attityden eller språket så blir dator/tvspel lidande, det hjälper inte heller. Det är samma visa igen efter ett tag. Finns det något tips ? Tacksam för all tänkbara sätt.
Jenny Klefbom svarar:
Det låter i ditt brev som att ni har haft det på det här sättet hemma väldigt länge. Som om ni helt har fastnat i dessa gamla hjulspår av bristande respekt, hänsyn och omtanke om varandra. Då är det förstås också svårare att bryta beteendet, än om det helt nyligen hade dykt upp.
Du skriver att ni har provat uppmuntran och avledning men det du främst nämner som metod för att få bukt med era söners attityd är straff. Genom att praktisera straff så ger man sig lite grann in i samma spel som det dåliga beteendet är uttryck för. Det är som att man höjer insatsen lite grann varje gång man möter hårt med hårt. Dessutom visar forskning att straff inte har någon direkt effekt på beteendet. Det kan däremot tydliga och konkreta konsekvenser, som man i förväg känner till, göra. Men detta fungerar bäst om det finns en tydlig koppling mellan det man gjort och konsekvensen, och att de står i rimlig proportion till varandra.
Vad jag däremot saknar helt i er repertoar av metoder är att försöka ta reda på varför pojkarna gör så som de gör. Och vilka känslor de drivs av. Det skulle vara intressant att höra deras argument för att tala och bete sig som de gör. Kanske drivs de av känslor av att de själva behandlats illa. Kanske är beteendena bara en effekt av att de inte upplevt något tydligt och konsekvent motstånd.
Det är sällan som barn blir så som era pojkar har blivit helt utan att det finns någon orsaksbakgrund. Går man på djupet och analyserar problemens uppkomst så brukar man hitta alla möjliga helt rimliga förklaringar. Kanske har ni vuxna faktiskt också uttryckt er med dåligt språk. Kanske har pojkarna fått bevittna bråk och konflikter som de tagit intryck av. Kanske lider de av en konstant känsla av orättvisa, bristande engagemang från er föräldrar, eller vad det nu kan vara.
Ett första steg i riktning mot att försöka komma till rätta med allt är att börja prata med varandra. Att bli lyssnad på och tagen på allvar är en stark upplevelse för de flesta, i synnerhet om de vanliga kommunikationsformerna är hårda ord och tillsägelser.
När relationsproblemen, som i ert fall, har pågått väldigt länge så kan man behöva hjälp med att komma till tals med varandra. En instans ni skulle kunna vända er till är kommunen. Ibland finns familjeterapeuter som arbetar just med familjer med mycket konflikter. Ibland erbjuds föräldrautbildningar, som KOMET, för föräldrar till barn med utagerande beteenden. Ta tag i problemen nu. Tiden går, och rätt vad det är har ni inga barn hemma längre.
Vänlig hälsning,
