Är det konstigt att inte känna kärlek för sina föräldrar?
Hej, jag är sexton år nu och mitt problem är mina föräldrar vägrar förstå det jag säger. De slutar prata när de inser att jag vinner diskussionen.
Jag skriker inte och jag säger inte elaka saker för att såra, utan gör mitt allra bästa för att förklara saker som skulle bevisa att min synpunkt på olika saker är korrekt. På pappa kan man verkligen se hur han själv inser att han har fel egentligen, men vägrar erkänna och bara slutar prata efter att han säger att jag är dum i huvudet eller att "det inte handlar om rätt och fel". ?!?!
Jag får sådana starka aggressionsproblem av det här och har problem att släppa ut dem rätt. Jag vill släppa ut dem genom att slå till mina föräldrar, men har ännu kunnat avstå från det. Istället har jag bara gråtit inne på mitt rum tills huvudet känns som det ska spricka. Det händer varje dag. Huvudvärkarna är för mycket nu så jag undrar hur jag kan få bort dem här känslorna.
Jag har pratat med min storasyster, men hon förblir trogen till föräldrarna. Jag har försökt undvika mina föräldrar, men det gör att de bara kallar mig osocial och klagar mer på all tid jag sitter vid datorn (som jag ofta flyr till).
Det som jag hade tänkt var att försöka döda känslorna. Helt enkelt sluta bry mig, koppla bort mamma och pappa helt. Det är inte långt kvar tills jag flyttar hemifrån ändå.
Kan/borde jag döda mina känslor? Är det konstigt att inte ha någon kärlek alls för sina föräldrar? Tror du att en smäll på käften skulle väcka lite liv i dem? Som på TV
Jenny Klefbom svarar:
Nej, en smäll på käften brukar inte leda till så mycket gott. Har du sett en käftsmäll ha den effekten i något teveprogram, så tror jag att det inte var något helt verklighetstroget teveprogram.
Jag är inte riktigt säker på att jag förstår vad det är som händer hemma hos er, eller ens vad det är för känslomässiga reaktioner du går igenom. Du beskriver att dina föräldrar ”vägrar förstå det du säger”, men i nästa stycke tar du att man verkligen kan se på din pappa hur han inser att han har fel. Det här blir lite motsägelsefull för mig.
Inte heller skriver du något om vad det är era diskussioner handlar om. Bara att det är väldigt viktigt för dig att bevisa att din synpunkt är den korrekta. Slutsatserna av det här blir ju väldigt olika om det är så att ni håller på och diskuterar faktiska omständigheter, där de inte har lika mycket kunskaper som du, eller om det mer handlar om att ni har olika uppfattningar. I synnerhet om de olika uppfattningarna handlar om sådant som vad du får och inte får göra, så är det begripligt att det inte är så lätt att enas.
Du beskriver också en otroligt starkt ilska. Så stark att du skulle vilja slå dina föräldrar, och så stark att du beskriver att du inte känner någon som helst kärlek till dem. Men ilskan verkar mest ta sig uttryck i gråt. Så är det verkligen ilska du känner? Eller är det mer en uppgivenhet? Frustration över att ni inte når varandra? Eller sorg? Eller någon helt annan känsla.
För att besvara din fråga på slutet så är det inte vanligt att man inte känner någon som helst kärlek till sina föräldrar, men däremot är det ofta ganska lätt att bortse ifrån sin kärlek tillfälligt, till exempel när man är mycket arg. Och det är inte helt ovanligt att man ganska ofta är arg under tonåren.
Den lösning du själv har funderat ut på ditt relationsproblem med dina föräldrar är att ”döda” dina känslor. Jag blir väldigt undrande över hur du tänker dig att detta skulle gå till. Du har ju, såvitt jag förstår, länge mått jättedåligt över situationen, och det beror väl just på dina känslor. Om du hade kunnat sluta känna dessa känslor som genom att trycka på en knapp så hade du väl gjort det för länge sen? Eller menar du med ”döda känslorna” att du skulle rikta fokus mer på ditt kommande vuxenliv, och försöka strunta i att ens inleda diskussioner med dina föräldrar?
Jag tänker så här: Sina föräldrar blir man aldrig av med. Hur gammal du än är, till och med när dina föräldrar är döda, så kommer dina relationer till dem att fortleva inom dig, och faktiskt påverka alla nära relationer du har med andra människor. Vid viktiga milstolpar i livet som då du själv får barn, gifter dig, köper en bostad och behöver någon som går i borgen, när äldre släktingar dör, om du själv blir allvarligt sjuk – ja, uppräkningen kan göras mycket lång, så kommer du behöva dina föräldrar. Och även om du inte behöver dem rent praktiskt, så kommer du behöva dem på så sätt att din relation till dem kommer att utgöra förebilden. Och har du då ingen bra relation, eller rent av bär på ouppklarade konflikter med dem, så kommer ditt eget liv att påverkas negativt. Det är väldigt svårt att gå igenom livet med ouppklarade föräldrakonflikter.
Därför tycker jag att du ska ge dina föräldrar och relationen till dem en chans. Om era problem främst handlar om kommunikationsproblem kan du försöka få med dem till BUP eller varför inte familjerådgivningen. Kanske räcker det ganska långt för er bara att lära er nya sätt att prata med varandra. Eller att lära er när det är dags att sluta diskussionen (för man kan faktiskt prata lite för mycket också).
Det är också viktigt att ni alla i familjen förstår lite mer om vad det är som leder till att det ofta slutar som det gör. Kanske att ni inom er bär djupa och allvarliga känslor, som liksom drunknar i dessa diskussioner. Ofta är det till exempel så att föräldrars jobbigheter under tonåren bottnar i att de bryr sig så mycket om sina barn. Eller kanske till och med i att de känner smärta över att de är på väg att förlora barnen när de är på väg mot vuxenlivet.
Vänlig hälsning,
