Mitt barns pappa blev mördad, hur mycket ska jag berätta?

Psykolog Jenny Klefbom svarar:

Först vill jag beklaga den fruktansvärda situation som både du och ditt barn har hamnat i. Det ni har drabbats av är ju inte något som händer många, och jag kan tänka mig att det ökar din känsla av att tappa fotfästet lite i tillvaron att det är så svårt att hitta andra som kan förstå och känna igen sig i hur ni har det nu.

Det stämmer att barnpsykologer numera rekommenderar att man har en öppenhet mot barn även gällande sådant som man tidigare har tänkt att man ska skona barn från att veta. Det kan bero delvis på just det faktum att barn i tidigare generationer faktiskt har blivit ljugna för om väldigt viktiga saker som de – med våra moderna ögon – verkligen har rätt att veta eftersom de i hög grad berör barnens liv. 

Jag tänker på sådant som att det inte är jättelänge sedan som man tyckte att det var ok att inte tala om för barn att de var adopterade.Men det du har läst om att ”barn i vilken ålder de än är i ska få veta så mycket som möjligt om varför en person avlidit” tror jag också borde ha åtföljts av en del lika viktiga tillägg. Först och främst tänker jag på att man knappast kan prata till en fyraåring på samma sätt som till en tonåring eller en vuxen. Det som alltså borde ha stått i råden är att man så långt som möjligt bör hålla sig till sanningen, men samtidigt anpassa det man säger till barnets mentala nivå, både vad gäller vad barnet kan tänkas förstå, hur mycket detaljer som är lämpligt att få ta del av i olika åldrar, men förstås också vad barnet kan tänkas kunna ta till sig känslomässigt utan att fara direkt illa. 

Sen tror jag också att de här råden är utformade efter mer normala och vanliga dödsorsaker än den ditt barns pappa har råkat ut för. Det är ju nämligen betydligt lättare att förklara sådant som sjukdomar, olyckor eller att alla människor går bort när de nått tillräckligt hög ålder, även för små barn. Sådant finns det också fina barnböcker om, som man kan använda sig av i samtalen och bearbetandet.

Däremot känner jag inte till någon barnbok som handlar om att en förälder mördas, och det beror nog både på att det är ovanligt och att det betraktas som så allvarligt och svårt att ta in att barn kanske inte ska behöva konfronteras med att sådant händer. Och om det nu är så att det är allt för svårt för ett barn i förskoleåldern att ta in att världen kan vara så här grym och våldsam; hur ska då du agera i den här situationen?

Först vill jag säga att det inte finns något helt entydigt svar på detta, eftersom det är så många faktorer som måste vägas in. En sådan faktor är ditt barns mognad. Den kan vara väldigt olika hos fyraåringar. Medan somliga barn i den åldern så smått har börjat fundera över sådant som liv och död, är andra inte alls ”där”, och få, om någon, fyraåring kan förstå att döden är så definitiv. 

Medan vissa fyraåringar tycker om att prata och filosofera tillsammans med vuxna, är andra inte alls roade av det utan vill ha mer action i tillvaron. När du tänker på hur just ditt barn är i de här hänseendena så ger det en vink om hur mycket du ska utveckla pratet om hennes pappas bortgång. Kanske räcker det för vissa fyraåringar att man ger en mycket kortfattad förklaring, och sedan förstås svarar på de eventuella frågor som dyker upp hos barnet.

En annan faktor är vilka relationer barnet hade till de inblandade. Du skriver att din dotter hade både umgänge och positiva relationer till både flickvännen och pappan. Det är en viktig pusselbit, som talar mot att man ska fördöma eller tala illa om någon av dem inför barnet, även om sanningen är att någon har gjort något mycket hemskt.

Ytterligare en mycket viktig faktor är vad ett barn på fyra år faktiskt kan förstå och ta in. Det finns ju ingen mening med att förklara saker som bara ter sig obegripliga och skrämmande för ett litet barn, hur sanna de än är. Hur man brukar tänka, med utgångspunkt i alla de faktorer jag skriver om ovan, är att man ofta kan komma långt med att korta ner och förenkla sanningen när man pratar med små barn, utan att för den skull ljuga. Faktum är att en sådan förklaring ibland kan vara mer rättvisande än den ganska svartvita bild som ges om man bara berättar om mordet rakt upp och ner.

Vad jag tänker är att man till exempel kan prata om det hela som en slags olycka, där känslor och handlingar har råkat bli väldigt fel. Eller i termer av sjukdom, för i alla fall jag tänker nog att de flesta som begår så här fruktansvärda brott trots allt kanske har något slags psykisk ohälsa i botten.

Det är också helt ok att säga till barn att man som vuxen inte vet allt, och kanske inte heller själv kan förstå hur det kunde bli så här. Det är ok att prata och vrida och vända på saker även då viktiga kunskapsbitar saknas, och kanske kommer bilden dessutom klarna med tiden. Om du väljer att inte använda orden ”mord” eller ”döda” så behöver det alltså inte alls vara fel. 

Vad du däremot ska undvika är att föra in alltför mycket av egna gissningar och spekulationer.Tänk så här: Om det du säger nu är något du kan stå för när ditt barn är tonåring och kanske kommer få läsa rättegångsprotokoll och annan dokumentation, då har du inte gjort fel. Sen får du nog räkna med att det här är något ni kommer att prata om många gånger under dotterns uppväxt, och då kommer samtalet förstås att bli på en successivt mer mogen nivå, där du kan berätta lite mer för varje gång saken kommer upp. 

Slutligen vill jag bara nämna att du inte ska dra dig en sekund för att söka psykologhjälp, för egen del eller för att kunna vara ett stöd för ditt barn, så fort du känner att du behöver det.

Vänligen