Instabil grannmamma
Vår dotter 5 år har haft jättekul sedan en tid med två systrar (4 och 6 år) på samma gata och det har fungerat jättebra fram tills nu.
Nu har deras mamma plötsligt börjat agera väldigt konstigt med plötsliga raseriutbrott riktat mot våra tonårsbarn över bagateller, förvrängt sanningen över vad tonårsbarnen gjort eller inte gjort, förbjudit sina döttrar att leka med min dotter och låtit sina döttrar hälsa till min dotter att "deras mamma är arg på din mamma", uppmanat sina döttrar att mobba min dotter genom att kalla henne glåpord på gatan eller ignorera henne fullständigt, skickat sina döttrar att idka utpressning mot vår familj genom att 6-åringen säger till min dotter att de får leka bara om vi inte använder den gemensamma gatan för bollspel osv.
Jag känner mig helt rådvill hur jag ska hantera siuationen. Jag blir så illa berörd över att barn blir lidande när en vuxen person mår dåligt. Personer i min omgivning har nämn borderline för mig som en möjlig orsak till detta agerande. Vad ska jag göra?
Jenny Klefbom svarar:
Precis som du skriver så verkar det här handla om en vuxen som mår dåligt. Och visst är det fruktansvärt att barn drabbas av sådant, men då gäller det för dig att hålla huvudet kallt och inte dras med av känslan av ilska över mammans beteenden. Försök att behåll i minnet att det sannolikt är just en sjukdom eller liknande som ligger bakom det som hänt.
Ännu svårare förstår jag att det blir för dig när du ser dina egna barn drabbas och fara illa i situationen. Och jag håller med om att det vore värdefullt om du kunde avlasta barnen lite av de bördor de nu bär.
Först och främst tycker jag att du ska ta emot den hälsning flickorna har framfört och agera på den. Om det nu är så att grannkvinnan är arg på dig, så är det ju rimligt att det är ni två som pratar med varandra. Gå hem till henne eller ring, och nämn att barnen har låtit förstå att det är något som hon vill ta upp med dig. Försök att vara smidig och inlyssnande, så finns ju faktiskt chansen att ni – åtminstone för ett tag – lyckas lösa problemen. Men gå inte med på precis vad som helst för att behålla grannsämjan. Både för din och för dina barns skull är det nog ändå bra om du upprätthåller en viss integritet; som att ni alla har lika stor rätt att vara på den gemensamma gatan.
Ett annat mått och steg kan vara att prata med barnen om den uppkomna situationen. Det är inte någon självklarhet att ta upp grannars egenheter eller eventuella psykiska sjukdom med så små barn som en 5-åring. Men faktum är att man ofta kan förklara sådana saker på ett bra sätt även så att ett litet barn förstår.
Vad det handlar om är att du behöver förmedla dels att man kanske måste ha lite överseende med kvinnan, men att det samtidigt är viktigt att förstå att det inte är barnens fel om det uppstår obehagliga situationer. Med dina tonårsbarn kan du kanske tala lite mer klarspråk, men var även med dem noga med att inte fördöma, utan snarare framhålla att man nog behöver ha lite förståelse och inlevelse i att alla inte har det lika lätt i livet.
Det sista rådet, och kanske det svåraste, gäller kvinnans döttrar. För det är ju så att vi alla har ett ansvar för barn som far illa. Är det så att du märker att det inte är någon bra miljö för barnen att vara i, hemma hos deras mamma, så kan du inte göra mycket annat än att kontakta socialtjänsten och göra en anmälan. Det kan man göra anonymt, även om det ofta ger lite bättre effekt om man inte är anonym. Vill du vara en schysst medmänniska, så talar du, om du blir tvungen att göra en anmälan, om för kvinnan vad du har för avsikt att göra, och förklarar för henne att du gör detta för att du ser att de behöver hjälp och för att du vill att de alla ska ha det bra.
Vänlig hälsning,
