Känner mig bortvald av mitt vuxna barn

Jag brottas dagligen med känslor av bortvaldhet eftersom mitt utflyttade barn inte längre tar initiativ till kontakt. Han är snart 23 år och bor med sambo i en stad nära sina svärföräldrar.

Vi har haft ett så nära band under hans uppväxt men nu ses vi högst ett par gånger per år och pratar i telefon max en gång i månaden. Alltid på mitt initiativ. Inga tack för presenter, inga gemensamma planer, många obesvarade sms.

Kärleken finns där, men jag brottas med en enorm sorg. En tomhet och ensamhet som efter ett dödsfall, trots att två yngre syskon och pappan (inte alls lika känslosam som jag) fortfarande finns här hemma. Jag vet att jag (men inte varför) reagerar starkt om jag får för mig att jag inte uppskattas, och när det är mitt älskade barn som ger de signalerna står jag nästan inte ut.

Han har varit tydlig med att vilja leva sitt eget liv nu med sambo, hobbies, jobb och vänner - och den förnuftiga delen av mig förstår att det är naturligt och att jag behöver backa. Vilket jag gjort. Tvingar mig själv att höra av mig väldigt sällan. Att han inte nånsin vill höra av sig gör så ont. Han vet hur jag längtar. Är det just det som blir en mur emellan oss? Min översvallande kärlek och mitt stora behov av att ha bra kontakt? Men hur ska jag kunna bli av med det? Sysselsätter mig med övriga livet och hobbies så gott det går, men den här sorgen ligger som ett mollackord över allt. Som om all min tid går åt att vänta på att bli kontaktad, men ändå försöka stå ut med med att det är så här.

Hur står man ut? Går sorgen över att barnen vuxit ifrån en nånsin över? Jag hör hur vännernas vuxna barn ringer och hälsar på ofta, medan vi som haft så starka familjeband förut nu knappt känns som en familj längre. Jag har gjort allt för att välkomna sambon (som jag tycker mycket om) i vår familj, men istället för att ha blivit en mer är det som att vi har förlorat en familjemedlem. Jag förstår att det är JAG som behöver förändras här, Men hur?