14 år och allt känns hopplöst
Min pappa är kontrollerande och narcissistisk och misshandlar mig och min familj både psykiskt och fysiskt sen jag var liten.
För några månader sedan så fick vi äntligen hjälp. Jag hade inte direkt tanken att nu ska jag liksom berätta utan det började med att jag prata med Bris och så frågade hon om han brukade göra illa mig och jag ljög för en gång skull inte och så ledde det till att min skolkurator fick göra en orosanmälan.
Den första månaden var mest händelserik. Var och pratade vid Barnahus (är 14 årig tjej förresten). Han sa att jag inte var hans dotter, att jag huggit honom i ryggen och vände hela familjen emot mig. Detta var i april. Jag bor fortfarande kvar med familjen och han slår oss inte men han är fortfarande psykiskt misshandlare. Han har kameror sen innan men jag har inte tillgång till dom längre. Försökte prata om det men blev bara bråk.
Nu har jag ständigt ångest och livet har varit ett helvete. Jag har min halvmorbror som skyddsperson. Han är världens snällaste men vågar inte öppna mig upp för honom, vet inte varför. Han tycker redan så mycket synd om mig. Nästan ingen har frågor hur allt har påverkat mig. När jag var tio år kanske mindre så började jag riva och nypa mig själv. Sedan började jag använda knivar. Sen efter skolan visat "Fucking Åmål" där ena tjejen skär sig med ett rakblad så började jag med det. Så jag skär mig ständigt och det blir bara värre och värre.
Jag vill ta hjälp men med vad som hände när jag tog hjälp på grund av pappa så är jag så rädd. Jag tror jag sover dåligt. Zoomar ut och min sociala ångest har tagit över helt under sommaren då jag knappt träffat andra än familjen, bara någon kompis och halvmorbrorn och kusiner (vilket inte min pappa gillar så han blir arg över det) Min pappa har också gått igenom mina grejer och på nåt sätt får han reda på vad jag sagt till polisen så känner otrolig bevakad nästan hela tiden. Sen är jag också nervös inför inför skolan och betyg och sånt. Tror jag haft panikångest och jag känner mig bara så trasig.
Psykolog Mathias Ortlieb svarar
Vet du vad, allt det du skriver om här, det är saker och händelser som inget barn och ingen människa ska behöva vara med om.
Du beskriver flera allvarliga situationer som för mig, både som psykolog och medmänniska, känns både brottsliga och även skadliga för dig och andra. Detta måsta sluta, ditt mående kommer inte att kunna bli mycket bättre om du fortsätter att befinna dig i den här situationen. Detta är så klart enkelt för mig att skriva eftersom att jag inte är i dina skor men oavsett så är det sant, ingen ska behöva må så här som du gör och ingen ska behöva vara kontrollerad på det här sättet som du blir.
Jag märker att trots allt du har gått igenom är en stark person, du tar hjälp via BRIS och här via Psykologiguiden och det är viktigt att du gör det. BRIS hjälpte dig förra gången och de kommer att hjälpa dig igen. Det jag vill att du ska göra är därför att söka hjälp på så många ställen som möjligt och jag kommer att skriva ned några av dem här nedanför:
1 .BRIS. Du har varit i kontakt med dem tidigare och du kan göra det igen. Vänta inte utan gör det nu. Jag tror att du innerst inne vet att din pappa inte kommer att må bättre och jag tror att du kan se att du själv inte mår bra av att vara där du är.
2. Prata med någon på skolan, det kan vara en personal inom elevhälsan såsom kuratorn eller skolsköterskan och de kan också boka in dig till en skolpsykolog. De som jobbar på skolan finns där för att hjälpa dig att må så bra som möjligt och de kommer att veta vad de ska göra. Du har ju också pratat med kuratorn förut så kanske har du redan en kontakt hos den personen.
3. Prata med en vän eller familjemedlem. Det du går igenom är inte ok på något sätt, du behöver hjälp och stöd från alla som kan ge det. Finns det någon som du litar på, hur är det med din mamma eller andra vuxna i din familj? Har du någon du kan skriva sms till eller ringa? Den du tar kontakt med kan hjälpa dig och stötta dig i hur du går vidare. En vän kan ju också vara en lärare på skolan om du känner att det är lättare att prata med en vuxen utanför familjen.
4. Ta kontakt med socialtjänsten. Jag förstår att det kan kännas konstigt att kontakta socialtjänsten men det du skriver om är så pass allvarligt att jag tycker att de behöver involveras.
5. Barnpsykiatrin (BUP) är den vårdmottagning som finns till för att hjälpa barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt. Jag tror att du vid något tillfälle skulle må bra av att kontakta dem men detta kanske först blir möjligt när din hemsituation är mer stabil.
Sammanfattat är det så att det du beskriver och det du går igenom påverkar ditt psykiska mående mycket negativt. Jag känner starkt att detta inte får fortsätta och jag är glad att du har en erfarenhet med dig där du tog stöd från andra och där det faktiskt blev bättre. Nu behöver du söka stöd igen. Egentligen är det dina föräldrar som ska göra detta ,eftersom de har ansvar för dig, men jag vet inte om det kommer ske. Du behöver vara stark nu och du kommer att klara detta! När du väl kontaktat till exempel kuratorn så är jag säker på att de snabbt kommer att stötta dig. Ta hand om dig!
Kontaktuppgifter
Socialtjänsten: www.kollpasoc/om-oss/kontakta-oss/
BRIS: www.bris.se/for-barn-och-unga/sa-har-funkar-bris/
BUP: www.bup.se/hitta-mottagning
Mer information om hjälp och stöd när man mår dåligt: www.sjalvhjalppavagen.se
Med vänliga hälsningar
