Varför vill min son bara leka med tjejer?

Jenny Klefbom svarar:

I din fråga ser jag flera områden som har väckt oro hos dig. Och jag ska försöka ta upp dem så som jag uppfattar dem.

Först tar du upp att din son inte har någon kontakt alls med sin pappa. Jag vet inte om jag övertolkar dig där, men är det möjligen så att du tänker att bristen på fadersgestalt i din sons liv ligger bakom det faktum att han helst leker med tjejer? I så fall kan jag lugna dig; det finns ingen forskning som talar för att det skulle vara viktigt för barn att deras föräldrar/vårdare har något speciellt kön, vare sig det handlar om samma kön eller motsatt.

Föreställningen att pojkar skulle behöva ”manliga” förebilder för att växa upp till dugliga män är helt enkelt en föråldrad, och helt grundlös, fördom. Vad som gör en förälder till en bra förebild är helt andra saker än kön, såsom exempelvis att föräldern själv mår bra, har god självkänsla och förstås älskar och bryr sig om barnet. Inte heller tycks det vara viktigt för ett barn att växa upp med två föräldrar, så länge den förälder man växer upp med är bra, och att det i barnets liv även finns andra vuxna att spegla sig i och umgås med.

En annan fråga du tar upp är att din son ibland verkar föredra att leka för sig själv, och ägna sig åt lugna aktiviteter, framför att vara tillsammans med andra barn. Samtidigt nämner du ju att han har tjejkompisar, så jag tolkar det som att han ändå också, förutom sin ensamlek, leker med andra barn.

Alla är vi olika i de här avseendena. En del barn har ett stort behov av lugn och ro, vissa är oerhört sociala och utåtriktade, vissa gillar att sitta och pyssla medan andra vill röra på sig hela tiden. Spännvidden är stor, och jag vill nog påstå att det inte alls behöver vara något fel på ett barn som också trivs i sitt eget sällskap utöver umgänget med vännerna. Tvärtom är det en stor tillgång att ha förmågan att sysselsätta sig själv, och inte vara beroende av att det händer saker runt omkring en hela tiden.

Den tredje frågan jag läser ut av ditt mail gäller din sons val av kompisar och aktiviteter. Han leker ofta med tjejer, och tycks föredra lugna aktiviteter. Och detta vänder du dig mot, som vore det någonting fel.

Att barn leker över könsgränserna är någonting helt naturligt, och dessutom någonting man eftersträvar i skolor där man arbetar aktivt med genusfrågor. Att det är så för din son kan alltså ha att göra med att det i hans klass och skola pågår ett medvetet arbete för att barnen ska välja kamrater efter vilka barn de faktiskt tycker om och har utbyte av, i stället för att tidigt mallas in i stereotypa könsroller och välja kompisar snarare utifrån konventioner, omvärldens förväntningar eller i allra värsta fall för att slippa bli utsatta för trakasserier. Det kan också vara ett uttryck för att han går i en grupp där det är högt i tak bland barnen, och där tolerans och respekt för andra är ledorden.

Jag vet att det finns barn som behöver aktiveras då de lever alltför stillasittande liv. Samtidigt är själva syftet med fritidsaktiviteter att de ska fungera som rekreation, och då måste de vara lustfyllda och utgöras av självvalda intressen.

Att alla barn måste lära sig att simma är helt rimligt, och det är inte alla skolor som erbjuder simundervisning. Men utöver det tycker jag att man bör få välja själv vad man tycker är roligt att göra på fritiden, då man faktiskt går i skolan och jobbar hårt på dagarna. Vad skulle du själv tycka om någon tvingade dig att gå i väg till hobbies som du hatade när du kom hem trött och slut efter en arbetsdag? Däremot brukar det gå att göra motion mer lustfylld genom att man gör någonting tillsammans. Kanske kan du och han gå på skogspromenad, åka på skidtur eller cykeltur med picnic på helgen, göra besök på badhuset eller låna en grannes hund och ta kvällspromenader tillsammans. Det finns mycket roligt att hitta på, och just att få vara tillsammans med en förälder eller mor- eller farförälder när man gör saker brukar göra dem så mycket roligare.

Slutligen vill jag ta upp det jag finner mest allvarligt i ditt mail, och det är den ständiga kritik som du utsätter din son för. Jag förstår att du gör detta av välvilja, och att din drivkraft är oro för honom och en önskan om att han ska ha det bra, vilket du verkar jämställa med att han ska ”vara som andra barn”. Men ur din pojkes synvinkel blir ju effekten att han känner att allt han gör är fel, och ja, faktiskt också att du tycker att det är något som är fel med honom själv.

Du skriver själv att du märker att det gör honom ledsen när han får dessa kritiska kommentarer, och det är inte konstigt. På sikt tror jag faktiskt att det kan vara helt förödande för din pojke att aldrig bli accepterad för den han är och aldrig få uppskattning för det som är viktigt för honom. Risken finns dessutom att han själv uppfattar sig som lite annorlunda, och då blir det ännu viktigare att få förståelse åtminstone av sina allra närmaste. Inte minst för att han ska våga vara öppen mot dig om han vill prata om sina känslor.

Din son behöver alltså bli mött med välvilja och respekt, vilka val han än gör i livet, och hurdan han än är. I stället för att försöka ändra på honom tycker jag alltså att du ska börja uppmuntra honom i hans intressen och intressera dig för det som intresserar honom.

Välkomna hans kompisar (oavsett kön, ålder, bakgrund osv) i ditt hem. Ta del av hans liv och intressen; vad är det han gillar att se på teve, vad leker han med och vad gör han på datorn (jag hoppas för övrigt att du inte låter ett så ungt barn ha tillgång till internet på egen hand).

Lär känna din son, så tror jag att du kommer att upptäcka att han är en mångfacetterad och unik människa, som har mycket att komma med; att hans särdrag är tillgångar hos honom. Visst kan livet ibland vara lite mer besvärligt om man avviker från normen, men det är ju just din sons drag som gör honom till den han är.

Vad gäller större frågor som könsidentitet och sexuell läggning så är det inget man undersöker hos en 8-åring. Det är sådant som med tiden kommer att utkristallisera sig, och som jag hoppas att du kan ta emot oavsett vilka preferenser din son har, utan att dina känslor för honom påverkas.

Om det här känns svårt och övermäktigt för dig, då tycker jag att du ska söka en kontakt för att få stöd i ditt föräldraskap. Om du tänker att din son faktiskt isolerar sig för att han mår dåligt, då behöver ni kanske ta en BUP-kontakt, så att ni kan komma på rätt köl igen.

Vänlig hälsning,