Vad är trots och vad är annat?
Jag har ett barnbarn som är 4 år. Barnet forlorade sin unga morbror när hon var 3½ år. Barnet har starkt temprament och före sin ålder i talet och ej känslomässigt. Hennes trots har förutom att "bestämma" så vill hon byta mamma, vill inte vara med mamma. Mig (mormor) vill hon inte ge en kram, jag får inte titta på henne, hon vill aktivit inte säga hej till mig. Tittar med en mycket mörk blick på mig.
Unga mostern är barnets allra bästa i världen, men mitt i en trevlig lek kan barnet bara nyp eller ta strypgrepp på sin älskings moster.
Vad är trots och vad är annat? Jag har haft god kontakt med barnet när hon var mindre.
Jenny Klefbom svarar:
Även om du inte skriver det rent ut, tolkar jag det som att du undrar över om din dotterdotters beteenden kan vara en reaktion på den sorg som har drabbat er i och med ”morbrors” bortgång.
Visst är det så att små barn reagerar på förluster, även om man vid 4 års ålder inte har någon klar bild av vad döden egentligen innebär. Men ännu mer troligt är att er lilla flicka har reagerat på hur alla ni andra känner det. Det måste ju vara en fruktansvärd händelse för dig som mor att förlora en ung son. Och för din dotter att förlora sin bror. Även om ni har försökt att inte leva ut er sorg när flickan har varit i närheten, så är små barn experter på att snappa upp känslor och reaktioner hos vuxna.
Däremot är inte små barn lika känslomässigt strukturerade som vuxna. Det är alltså troligt att hon uppfattat att det är starka känslor i luften, men inte riktigt vad de handlar om och hur man ska hantera dem. Följden kan bli att hon lever ut just en massa ”starka känslor” på ett för omgivningen lite obegripligt sätt. Inte heller kan ett så litet barn förstå varför morbror har försvunnit, och det blir då naturligt att hon lite på måfå blir arg på diverse personer som råkar befinna sig i närheten och som hon har tillräckligt stort förtroende för att våga visa sina känslor för.
Du skriver inte så mycket om hur flickans och morbrors relation har sett ut, och inte heller hur ni i familjen har tacklat den tragiska händelsen. Min beskrivning av hur det kan hänga ihop blir därför lite av en gissning, men jag hoppas att ni utifrån mina tankar kan fundera vidare så att ni kan få förståelse för flickans beteenden, och förhoppningsvis kunna hjälpa henne att hitta mer konstruktiva sätt att bearbeta sina känslor.
Det bästa sättet för barn att bearbeta känslor är genom lek. Så märker ni att hon tar upp de här temana i sin lek, så är det något ni definitivt ska uppmuntra. Ni kan också hjälpa henne genom att själva våga prata om morbror och det som har hänt, fast på hennes nivå.
Sen låter det ju som att er tjej är en uttrycksfull person även i sig själv. Vad som har med hennes medfödda läggning att göra, och vad som har med hennes upplevelser att göra är omöjligt att uttala sig om. Det går aldrig riktigt att separera arv och miljö på det viset, utan alla vi människor är helt enkelt produkter av bådadera.
Med vänlig hälsning
