Vår dotter
Vi har en dotter som är gift och har barn. Har haft det bra trodde vi tills i somras blev hon psykiskt sjuk. Blev inlagd på sitt psyket i sin hemstad är utskriven i öppen vård men mår inte bra är ofta ledsen och nedstämd.Kan tillägga att när det började försökte hon ta sitt liv ett antal gånger.
Det som är det stora problemet nu är att hon är rädd att hon ska förgifta någon så hon vågar inte laga mat till familjen och att hon gjort något på sina arbetsplatser så andra blivit skadade.
Hon går fortfarande på behandling men hon verka inte ha någon självkänsla vågar inte göra något själv.
Vi vill gärna hjälpa henne och hennes familj men känner oss maktlösa bor 20 mil ifrån varandra hon är vår dotter vad som än händer.
Jenny Klefbom svarar:
Jag får en stark känsla av att ni föräldrar tolkar det som att er dotters sjukdom betyder att hon inte har haft det bra i livet. Det vill säga att ni själva tar på er skuld för det faktum att hon har blivit sjuk. Därför vill jag börja med att skriva att det inte alls finns några självklara samband mellan uppväxtmiljö och psykisk ohälsa. Det är alltså inte så att man måste ha haft det dåligt som barn, för att bli sjuk som vuxen.
Dels så vet man idag att genetiska/biologiska faktorer spelar en stor roll för om man utvecklar psykisk sjukdom. Dels är det självklart så att även händelser man varit med om som vuxen kan vara en bidragande, eller utlösande, faktor bakom att en sjukdom bryter ut. Även helt normala händelser. Väldigt vanligt är t ex att kvinnor får allvarliga psykiska symtom i samband med barnafödande.
Ni skriver inte vad er dotter har fått för diagnos, men jag kan av ert brev utläsa att hon både tycks ha varit rejält deprimerad och att hon i dagsläget tycks lida av antingen tvångstankar eller av vanföreställningar. Ni har i alla fall tolkat situationen som att det är brist på självkänsla som ligger bakom en del av hennes beteenden.
Jag tänker som så, att är man så sjuk så att man i princip har tappat kontakten med verkligheten, så kan man inte prata om självkänsla i egentlig mening. Jag tror att er dotters tidigare personlighet finns kvar, men den syns inte nu när hon är så påverkad av sitt tillstånd. Det betyder att hon med stor sannolikhet åter kommer att våga saker och kunna lita på livet om hon blir frisk igen. Men också att det inte är självkänslan man ska försöka förändra just nu. Det är utsiktslöst då hon har sina svåra symtom.
Jag tror att ni skulle må bra av att få ordentlig information om er dotters sjukdom. Vad heter den, till att börja med? Hur yttrar den sig? Vad kan hon behöva hjälp med, och vad bör man inte lägga sig i? Och förstås också: Hur ser prognosen ut? Ska ni ställa in er på att leva med hennes tillstånd, eller är det något som läkarna tror kommer att gå över med rätt medicinering eller andra insatser? Om ni håller med mig om att det skulle vara av värde att få den här informationen tycker jag att ni ska fråga er dotter om det skulle kännas okej för henne om ni följde med till hennes öppenvårdskontakt för information.
Sen tänker jag också att er dotter nog i första hand inte behöver hjälp med sin sjukdom av er. Däremot kan det nog, om hon själv vill det, vara tacksamt om ni hjälper henne med rent praktiska saker som avlastning i olika former. Med tanke på att hon också har barn, tycker jag att det är där ni har allra störst funktion att fylla. Det är svårt för barn att ha en psykiskt sjuk förälder. Men det blir mycket lättare om man har morföräldrar som finns där och som tar en aktiv del i ens liv.
Med vänlig hälsning
