9/15/2011

6-årskris, eller kulturkris?

Vår dotter är 6,5 år och vi bor sedan 1,5 år i Frankrike. Anpassningen till vårt "nya land" har gått bra, vår dotter har kompisar och hon greppade språket redan efter 3 mån. Här ser både skolsystem och pedagogik annorlunda ut. Man börjar tidigare, det är högt tempo och höga krav. Läxor varje dag, prov och betygssättning.

Vi försöker tala om för vår dotter att det är ok att göra fel, att det räcker att göra sitt bästa och att det är viktigt att ha roligt. Eftersom hon spenderar mycket tid i skolan känns det dock som hon formas mer och mer efter den tuffa och elitisktiska kulturen och rädslan för att misslyckas växer. Vi försöker ha dialog med hennes lärare för att uppmärksamma henne på kulturella skillnader som t ex kommunikation och gränssättning. Man har stränga regler, hårt klimat och lärarna skriker gärna och ofta på barnen.

Vår dotter gråter mycket, funderar över döden, har separationsångest, både från oss och från sina saker. Hon har börjat få svårigheter att äta och "framkallar" näst intill kräkningar. Hon vill inte gå till skolan och hon klagar ofta på magont. Helgerna avlöper oftast bra, det är mindre funderingar och vi försöker spendera så mycket tid vi kan med henne. Vi pratar mycket, vår dotter är otroligt verbal och har alltid varit tidig med allt. Vi är jätteoroliga!

Har flytten till Frankrike blivit för tuff för henne eller är det en 6-års kris som kommer att passera? Hur ska vi agera för att "möta" henne?


Jenny Klefbom svarar:

Din fråga om vad det är som ligger bakom din dotters starka reaktioner kan jag tyvärr inte besvara bara utifrån ett mail. För att förstå mer om just henne skulle jag dels behöva besöka skolan och intervjua lärare, dels träffa din dotter och prata med henne och er föräldrar, det vill säga göra en psykologisk utredning av henne. Vad jag kan göra här är snarare att resonera utifrån allmänna kunskaper i utvecklingspsykologi.

Du tar själv upp frågan om ”6-års kris”, och du har helt rätt i att en del barn har något av en kris i den här åldern. Det har för många samband med att man i just den åldern ofta börjar i skolan, och kanske ställs inför de första kraven i livet; det står klart att livet inte bara kommer att bestå av lek och nöjen.

Men ännu viktigare är att man i 6-års åldern också genomgår ett stort mentalt utvecklingskliv, då man börjar bli medveten om livets existentiella realiteter. Många 6-åringar har funderingar kring döden, eftersom man då börjar förstå dödens definitiva karaktär (även om man långtifrån har ett vuxet tänkande i frågan). Andra får separationsproblem eftersom de inser att de inte kommer att leva med sina föräldrar hela livet. Det kan följaktligen vara normalt att ha tunga och svåra tankar, och även ett visst mått av ”symtom” som en följd av den naturliga utvecklingen.

Så hur ska man som förälder då kunna skilja mellan ”normal utveckling” och sådana reaktioner som faktiskt kräver att man gör något? En viktig faktor är förstås hur länge symtomen pågår. Fortsätter man att vara rädd och ängslig i månad efter månad, så har man ju inte lyckats ta sig igenom utvecklingsfasen, utan snarare fastnat i den. Och då behöver man hjälp med att komma vidare.

En annan viktig faktor är styrkan på symtomen. Att inte vilja gå till skolan enstaka dagar, eller att prata om döden behöver inte betyda att det är någon fara på taket. Men om tankarna åtföljs av ett mycket förändrat beteende, såsom att man slutar vilja leka med kompisar, att man gråter långa perioder utan påtaglig anledning, att man utvecklar starka psykosomatiska symtom som magvärk, huvudvärk eller illamående, kan vara skäl till att söka hjälp, så att man får till stånd den där psykologiska utredningen som jag skrev om inledningsvis.

Beträffande det franska skolsystemet så har jag inte egna erfarenheter eller kunskaper om det, men jag vet att det svenska skolsystemet ligger långt fram när det gäller exempelvis elevinflytande och lyhördhet för elevernas känslor. Samtidigt har jag svårt att föreställa mig att det i något land finns en skola som gör att alla elever mår konstant dåligt. Att det är högt tempo och många läxor kan ju vara jobbigt, men borde inte nödvändigtvis behöva leda till psykiska problem.

Det kan förstås också vara så att din dotters reaktion är tillfällig, och beror på skillnaden mellan svenska och franska förhållanden. Men du skriver att ni nu är inne på ert andra år i landet, och barn brukar i allmänhet vara mycket snabba på att anpassa sig till förändrade omständigheter. Det finns ju barn, exempelvis till diplomater, som tvingas flytta runt i många olika delar av världen och klarar detta mycket bra.

Jag blir också fundersam över att du skriver att lärarna skriker så mycket åt eleverna. Oavsett kravnivå och studietempo så är ju alla vi människor någorlunda lika funtade, och har vi valt att jobba med barn så bottnar det i de allra flesta fall i att vi tycker om barn. Det finns mig veterligen inte någon pedagogisk metod som bygger på att man ska vara hård, aggressiv, elak och oempatisk. Så jag skulle vilja skilja mellan det pedagogiska upplägget i er dotters skola, och det känslomässiga klimat som tycks råda där. Har ni talat med vänner och andra som har inblick i det franska skolsystemet för att höra om det verkligen är så här det går till i alla franska skolor? Kanske är det just er skola/er lärare/er rektor som är orsaken till att skolan väcker så negativa känslor hos er flicka.

Var ni än kommer fram till att felet ligger; hos skolan, kulturen eller hos er flicka, så måste förstås ni föräldrar vidta de åtgärder som krävs för att ert barn ska må bra. Och skulle det visa sig att skolsystemet i Frankrike står så långt ifrån era värderingar att ni inte känner er trygga med att låta er flicka gå kvar där, så finns det förhoppningsvis även i Frankrike alternativ. Bor ni i en större stad finns det ofta internationella skolor, där barn från olika länder går. Ofta finns det också skolor med speciell pedagogisk inriktning, exempelvis Montessori, som man kan välja om man inte vill utnyttja det vanliga skolsystemet.

Vänlig hälsning,